efterblivenhet. Mot allt detta reste han sig och försvarade det, som var faktiskt och sant, gentemot denne stränge teoretiker, som påstod, att allt var eländigt, därför att det enligt hans uträkning borde så vara. På så sätt tvang Saima Zachris genom sin oresonlighet att än en gång under detta år söka utrannsaka vad han verkligen ville. Var han färdig att leva och dö för detta: ett folk, ett språk, ett land? Och överensstämde denna hårda, särskiljande och avstängande riktning med den regel, som han hade velat fastställa för sitt handlande? Varför skulle det ena av de två folk, som bodde på finsk jord, inte mer få räknas med? Skulle inte det goda verket snarare befrämjas genom att svenskarnas rättigheter och förtjänster erkändes? Var det inte en sanning, att finsk anda gjorde sig gällande i landet, vilket språk som än här nyttjades? Varför inte med tacksamhet behålla vad som redan fanns? Det var kanske ingen brist, det var kanske en rikedom. Aldrig ville han lägga av att arbeta för det försummade folket. I framtiden hoppades han att finnarna skulle smälta samman till ett folk, men han ville inte längre gå nationalismens ödsliga väg, utmed vilken inga rosor växte. I sitt nyårsnummer för 1845 införde han ett upprop till Finlands mödrar. Däri lade han in hela sin själ. Den, som läste det, måste säga sig, att här talade en man, som av hjärtat älskade det finska