folket. Men i alla fall förekommo här inga oberättigade fordringar, ingenting, som var omöjligt att genomföra. Till mödrarna, till dem, som ledde de ungas första steg, vågade han en bön, att de ville uppfostra sina barn så, att de lärde sig kärlek till det finska fosterlandet. I Finland var det ju så, att hela ståndspersonsklassen, nio tiondelar av städernas borgerskap och hantverkare samt en talrik allmoge utmed kusterna till språk och bildning voro svenskar. En stor del av landets ungdom hörde aldrig i fädernehuset ett finskt ord, visste knappast, att landets huvudsakliga befolkning var finsk. I skolan inhämtade gossen många länders tungomål, men inte sitt eget lands. Ingen hade sagt honom, att detta folk hade en underbart vacker sång och saga. Som vuxen betraktade han med likgiltighet den finska folkmassan, som stod så djupt under honom. Han nästan blygdes att nämna sig dess landsman. Nu bad Zachris mödrarna, att de skulle åstadkomma ändring i dessa förhållanden. Ingen begärde av dem, att de skulle förbjuda sina barn det svenska språket. Den svenska bildningen fick vara dem kär nu som hittills. Endast det enkla och naturliga begärde man, att de skulle låta sina barn från späda år lära också det finska språket. I mödrarnas hand låg det att på detta enkla sätt förena de skilda folken. Härmed vore allt vunnet. Svenskar och, finnar skulle smälta