Han tvekade länge. Att flytta till Vasa, det var detsamma som att avsäga sig tidningen, det var att från den höga katedern, där han nu stod och undervisade ett helt land, flytta in i ett mörkt litet skolrum med endast några omogna pojkar till åhörare. Det var att avstå från arbetet för sin stora idé. Det var att lämna åkern, där han hade kastat ut sådden, utan att invänta gröda och skörd. Det var nära nog att svika sitt löfte till fosterlandet. Å andra sidan ansågo nog de flesta av hans vänner efter Saimas förföljelse, att han knappast dugde till tidningsman. Modern bland andra skrev och undrade om han inte borde överge redaktör-skapet. Emilie skrev ingenting sådant, men hon berättade om ledsam heten i Nykarleby och talade om hur lyckliga de skulle bli, då de finge sitt eget hem. På våren 1845 lämnade han verkligen in sin ansökan om lektoratet i historia vid Vasa gymnasium. Det skedde med stor inre motvilja och med ett illa dolt hopp om att misslyckas. Men Emilie och hennes familj skulle inte ha det att säga, att han inte hade velat begagna det tillfälle, som erbjöds honom. Han väntade emellertid varje dag, att något skulle komma emellan, så att han fick ta tillbaka sin ansökan. Vad detta skulle vara, kunde han inte så noga veta. Det vore ju möjligt, att han en vacker dag mötte ute på gatan en vänlig man, som klappade honom på axeln och sade något i den här vägen: