»Jag har följt med herrns verksamhet som tidningsman. Jag tycker, att det vore skada, om ni skulle begrava er i Vasa. Jag vill göra något för er. Ni skall få stanna i Helsingfors.» Men den vänlige mannen syntes inte till, och då gjorde Zachris en stor ansträngning för att hjälpa sig själv. Han samlade ihop sina lyriska småbitar och gav ut dem i ett häfte, som fick titeln Ljungblommor. Vintergranen har sin grönska, och sin doft har ödemarken; ljungen har sin bleka rodnad, även heden har sin glädje ; och det rika mänskohjärtat, skall det, armare än heden, sorgsnare än ödemarken, inga ljuva blommor bära? Så skrev han i inledningsdikten, och han hade rätt att skriva så. Det var hans eget hjärtas saga, som stod inristad på de blad, som han bjöd allmänheten. I avseende på formen kunde man här och där/spåra efterklang från andra poeter, men innehållet var i allra högsta grad hans eget. Allt var själverfaret, allt var självupplevat. Där återfanns ynglingens strävan att genom natursymbolik finna en bekräftelse på sin odödlighetslängtan, där fun-nos kärleksdikterna till Emilie och till den mörka Kahraflickan, där funnos dikter i runometer, som hade kommit till under entusiasmen för Kalevala. Där ingick en liten ansats till historisk diktning,