framkallad av jubelfesten, sorgedikter över Henrik Backman, religiösa dikter, som hade skrivits under pietismens inflytande, dikter för nyåret och isbrytningstiden, som alltid hade varit hans speciella högtider. Han hade levat igenom hela sitt liv, då han ordnade de små bitarna för tryckning. Det var naturligtvis en ojämn bok. Flera av dikterna hade kommit till, innan han ännu visste vad verklig inspiration ville säga. Och även sedan han hade erfarit det, kunde han genom den oerhörda lätthet, varmed han arbetade i bunden form, lockas till små rimmerier, som just ingenting betydde. Men då hjärtat hade varit fullt, då det hade suckat av längtan, svidit av misströstan, plågats av försmådd kärlek, hade sången blivit fulltonig och gripande. Överallt fann han sanningen av de ord, som han uttalade i den av dikterna, som han kanske satte högst: »Sängen är av sorg upprunnen». Då boken kom ut, lade han märke till något, som han både gladde sig åt och sörjde över. Hans dikter voro som skapade av luft, de hade ingen kropp, de voro bara doft och ton. Somliga människor kunde heller inte finna någonting i dem, de små sångerna sade dem ingenting, de voro endast tomma, klingande ljud. Men andra däremot hade något inom sig, ett minne, en erfarenhet, som bragtes i dallring, då de läste hans vers, och dessa upptogo dem i sitt hjärta, nästan som om de vore deras egna, de gladde sig åt att ha funnit ord för vad som djupast hade rört sig i deras själar.