De, som mottogo dikterna med stel likgiltighet, voro nog i flertal, men till gengäld fanns det ju också en och annan, som sade: »Se, här är en bok för mig. Så har jag känt det. Jag har aldrig förstått mig på Runeberg.» Det var i allmänhet människor, som voro ödmjuka och tänkte lågt om sin egen smak. Just därför, att de förstodo Topelius, trodde de, att han måste vara en ganska medelmåttig författare. Både vänner och fiender tycktes sålunda vara ense om att hans bok inte var något storverk. Den vänlige beskyddaren hade ingen anledning att visa sig, och Topelius måste stå fast vid sin ansökan. I september reste han till Åbo för att inför biskop och domkapitel försvara några latinska teser och hålla provlektioner, varigenom han skulle visa sig värdig lektorsbefattningen. Det var långa, tråkiga dagar, som han tillbringade i den forna huvudstaden. Han var i strid med sig själv. Än ville han lyckas, än tyckte han, att det vore bäst, att han inte bleve utnämnd. Då teserna skulle ventileras, kom emellertid ärelystnaden med i spelet, så att han gjorde sitt bästa. Sina provlektioner skötte han också mycket respektabelt och fick gott betyg.

II.

Kvällen innan Zachris skulle lämna Abo, hände sig, att han företog en vandring genom staden. Det var en skön, varm höstnatt, i söder silade månsken