fram genom en tunn molnslöja, medan från någon dold eldhärd högt uppe i zenit oroligt fladdrande norrsken sköto ner mot den nordliga himlen. Luften var mättad med elektricitet. Då Zachris under sin vandring kom att gå förbi Åbo domkyrka, tyckte han sig märka hurusom ett rörligt skimmer om-fladdrade dess höga, spetsiga fönsterbågar. Han stannade för att ge akt på detta fenomen. Själv befann han sig i ett tillstånd av nedtryckthet, ja, av ängslan, han hade en förkänsla av att något förfärligt skulle komma att övergå honom. Fåfängt sökte han trösta sig med att just intet värre kunde hända, än att han inte fick platsen i Vasa, och den hade han ju allt hittills inte varit så noga om. Säkert vore det för honom det lyckligaste, att han finge stanna i Helsingfors ännu en tid. Tidningen hade detta år gått ännu bättre än de föregående. Emilie var beredd att våga det oerhörda och gifta sig med en man, som inte var annat än tidningsredaktör. Men den tryckande känslan övergav honom inte, fastän han på detta sätt ville tala förstånd med sig själv. Till sist försökte han intala sig, att hela oron framkallades av någon yttre orsak, kanske av något atmosfäriskt tryck snarare än av framtids-bekymmer. 0 Han stärktes så mycket mera i denna tro, som han märkte, att domkyrkans kopparklädda torn på ett besynnerligt sätt började lysa och glimma. Korset på dess spets omgavs av alldeles tydliga blåvita flammor. Något tilldrog sig där uppe, han såg hur en skara kajor i förskräckelse flydde bort genom