natten. Med ens övergavs han av sin ångest, och hans hjärta började klappa ivrigt och förväntansfullt. Han tyckte sig bevittna ett nedstigande av andar. Odödliga själar, så tänkte han, sänkte sig nu ner till sina kroppar, som multnade i gravkamrarna under kyrkans golv, förenade sig med dem och väckte dem till liv. Nu samlade sig åter kanikerna i sina korstolar, biskopar förrättade en stilla mässa vid det skumma altaret. På en tronstol tätt under predikstolen satt en drottning, omgiven av sin hovstat, men de forna mäktiga länsherrarna på Åbo slott lågo på knä på trappstegen, som ledde upp till koret. Zachris måste le åt sig själv. För några dagar sedan hade han läst en bok av Justinus Kerner, denne mysticismens apostel, och det var naturligtvis den, som hade framkallat dessa fantasier. Demoner och gastar hade omsvävat honom under läsningen. Det var framför allt en historia om en ring, som i hög grad hade tilltalat honom och satt inbillnings-kraften i rörelse. Om han hade haft denna ring på sitt finger, skulle han nu gå fram till kyrkporten och begära att bli insläppt. Och de döda skulle inte våga neka. Han skulle inlåtas i denna församling av skuggor. De skulle för honom bikta sitt livs hemligheter. Han skulle få tränga in i sitt lands historia såsom ingen man före honom. Den dova nattluften, den åldriga domen hade försatt honom i verklig spökstämning. Han nästan trodde på att vita gestalter snart skulle visa sig om- 17. — Lagerlöf, Zachris Topclius.