kring honom. De döda, som vilade utanför kyrkan, skulle naturligtvis resa sig ur sina gravar, de också. »Kanske äro de redan här,» tänkte han. »Det är bara jag, som ingenting kan se.» Han funderade ett ögonblick, tog upp en nyckel ur fickan och höll den framför sitt högra öga. Gamla Brita på Kuddnäs hade ju lärt honom, att om man nattetid på en kyrkogård ställde sig att se genom ett nyckelskär, skulle de döda visa sig. Knappt hade han satt nyckeln till ögat, förrän han såg en gestalt lösgöra sig ur nattmörkret och skynda fram till honom. »Det där är ingen verklig människa,» tänkte han, men blev i alla fall inte alls rädd. Han kände bara en mycket stor förvåning. Ty han visste, att den varelse han såg varken var död eller levande, utan allenast en skapelse av hans egen inbillning. Men aldrig förr hade han varit med om något så underbart, som att en bild, alstrad av hans egen hjärna, kunde framträda inför honom och röra sig med självständigt liv. »Jag drömmer naturligtvis,» tänkte han. Han hörde, att gestalten, som hade kommit fram till honom, frågade om inte herr licentiaten skulle vilja göra honom äran av ett besök i hans arbetsrum uppe i kyrktornet. »Jag drömmer naturligtvis,» tänkte Zachris än en gång. Men han visste mycket väl, att han var fullt vaken och att han upplevde något högst underbart. Något inom honom hade skapat denna gestalt, som