torde det, som försiggår uppe hos mig, ändå kunna intressera.» Zachris kom sig inte för att svara varken nej eller ja i sin förvåning, och mannen, som hade tilltalat honom, började åter. »Min herre väntar helt säkert, att jag skall presentera mig. Mitt namn är Weis, doktor Martin Weis, tysk till börden, men jag försäkrar min herre, att jag har klara papper och vistas här med myndigheternas benägna tillstånd. Och nu ber jag än en gång om ett besök i min tornkammare.» Ett ögonblick föll det Zachris in, att han själv hade blivit vansinnig. Men alla hans tankar voro fullt rediga, och hans själ var inte försvagad. Tvärtom tycktes han befinna sig på höjden av energi och intelligens. Mannen hade utan vidare börjat gå före honom framemot kyrkan, och Zachris följde honom. De voro snart framme vid en liten dörr, som förmodligen användes av kyrkobetjäningen eller av tornväktaren och som förde dem in i vapenhuset. Här i det täta 'mörkret fattade doktor Martin Weis Zachris hand och ledde honom fram till torntrappan, som han med stor hast besteg liksom för att inte lämna gästen tid till att draga sig tillbaka fran äventyret. Kanske var det av samma anledning, som den besynnerlige mannen hela tiden språkade utan att invänta något svar. »Hur gammal tror min herre att jag är? Ni gissar kanske på en åttio eller nittio år. Lägg än en