gång till åttio och åttio därtill, så kommer ni sanningen något närmare. Jag var ett barn, då den store Gustav Adolf drog ut till Tyskland, och minns honom ännu ganska väl. Min moder bar mig på armen, när folket i Naumburg kysste hans älghuds-kyller. Jag har fäktat under både Turenne oc i Condé. Sedan drog jag mig tillbaka till studierna; arbetade under Leibnitz i Tyskland, under Newton i England. Kort sagt, jag har utforskat en del hemligheter, som man i er tid knappast tyckes ha en aning om. Jag har funnit livstinkturen, som är den högsta av alla hemligheter och ett utflöde av den substans, varav hela världen lever. Men nu ser jag, att vi hava nått målet för vår vandring.» Han släppte Zachris hand och öppnade dörren till ett litet rum, som egentligen tycktes vara avsett att utgöra en tillflyktsort för tornets väktare. Så litet det var, gjordes det ännu mindre, därigenom att nästan halva utrymmet upptogs av en stor ugn, på vars häll en stark koleld glödde. På härden lågo flera deglar, på hyllorna, som klädde rummets väggar, stodo retorter, flaskor och dunkla, okända föremål, som i den ovissa belysningen från kolelden knappast kunde närmare bestämmas. Om det inte hade varit så alldeles omöjligt, skulle Zachris ha trott, att han hade kommit in i en guldmakares hemliga verkstad. Här hade han emellertid tillfälle att bättre beskåda den man, som hade fört honom till sitt laboratorium och som uppgav sig vara från Gustav Adolfs tid och kännare av livstinkturens hemlighet. Han