det vara hans rättighet att återställa den till domkyrkoskatten. Han skulle därmed enligt doktor Weis försäkran förskaffa Finland lycka och framgång under sin egen livstid. Då detta var uppgjort, blev doktorn mera vänlig och förtrolig. »Om jag får ge ett råd,» sade han, »tyckes mig denna natt böra av er användas till att lära känna ringens historia. Ni kommer att få mycken nytta härav för framtiden.» Då Zachris härtill nickade bifall, flyttade doktorn fram en stor glaskula, som tycktes vara fylld med bolmande rök, och satte ner den framför honom. »Sätt er nu väl till rätta!» uppmanade han. »Håll ögonen på den här kulan! Så där! Nu sätter jag ringen på fingret. Och nu, min herre, lämnar jag er ensam. Låt ingenting störa er!» Zachris ämnade påminna honom om hans löfte att berätta ringens historia, men i samma stund var den lille mannen borta, och han befann sig ensam i det besynnerliga lilla domkyrkolaboratoriet med ringen på fingret och den stora glasgloben framför sig. Då Zachris nu började att närmare granska glaskulan, skedde verkligen någonting märkvärdigt. På ett sätt, som han inte kunde förklara, tyckte han sig på samma gång se in i sitt eget inre. I hans huvud, i hans hjärna, föreföll det honom, måtte det också finnas sådana om varandra välvande skyar, likadana obestämda små moln av rök. Medan han alltjämt såg in i glaskulan, märkte han, att skyarna i hans infe eller kanske de i glas-