rummet därpå, att man i honom såg den borne frihetskämpen, han, som hade författat den finska marseljäsen och vårdikterna? Om det skulle visa sig, att hans frihetsideal vore av annan art än ungdomens, då kunde lätt en brytning uppstå med den vredgade kamratkretsen. Det var inte utan, att en smygande misstanke redan fanns inom denna. Topelius hade ju av Saima utpekats som angivare, och minnet därav var inte helt och hållet dött. Man fann honom också vid flera tillfällen nog så försiktig, nog så återhållsam. Men någon verklig anledning till att påminna sig det smygande förtalet hade dock inte förefunnits. Men så kom 1848, det stora frihetsåret, det galna året, det nya 1789, som Topelius kallade det. Den ena tronen efter den andra skakades av omvälvningar, och ungdomens hänförelse lågade. Revolutionsyran kröp fram som eld i ljung. Man såg den inte, förrän den plötsligen flammade upp. Ena dagen var den här, den andra där. Man märkte tecken av den i Stockholm. Det tycktes inte omöjligt, att den skulle kunna smyga sig fram till Helsingfors. Även där gick ungdomen och väntade på en stor omvälvning, som skulle omstörta allt det, som hade lagats till i Wien 1815, man väntade konungadömens och kejsarrikens fall. Man väntade alla förtryckta folks frihet, framför allt det finskas. Också Topelius kände frihetsjublet i sin själ, men vad han hoppades, var inte fullt detsamma, som ungdomen väntade sig. Han begärde, att alla