olagliga ingrepp, censur och tyranni skulle försvinna ur det offentliga livet och att man äntligen skulle få återvända till full ordning och trygghet. På samma gång uppskattade han till fullo den oerhörda fara, som skulle uppstå för universitetet, ja, för hela landet, om bland finska studenter märktes alltför stora sympatier för frihetsrörelserna. Under våren påpekade han upprepade gånger i sina Leopoldsbrev de fördelar finnarna njöto under den ryska spiran. Freden framför allt, men också möjlighet till ekonomiskt och kulturellt framåtskridande. Landets krafter växte, och de borde sparas, för att finnarna en gång skulle kunna framträda som ledare för de besläktade nomadfolken i öster, som av dem väntade sin befrielse ur okunnighet och barbari. På samma sätt uppträdde han i Österbottniska avdelningen som en kämpe för måtta och sans. Där hade man under frihetsrusets inverkan ständiga konflikter med myndigheterna. Topelius var nu inte längre kurator, men han kvarstod i avdelningen, och han sökte genom förnyade varningar komma de unga att förstå, att tiderna voro farliga och att mer än vanlig försiktighet nu var av nöden. Man började finna hans uppträdande mer och mer misstänkt. Detta var inte vad man hade väntat av frihetsskalden. Det hände sig, att Zachris i ett av sina kåserier råkade skriva några ord om den finska flegman. Den förnekade sig inte, fastän världen stod i lågor. Han hade sett studenter helt fredligt sitta och spela