sina föräldrars hus. Här hade han offrat så mycken tid, så mycket intresse, varit bibliotekarie, tidningsutgivare, sångare, kurator, protokollsförare. Här hade han hållit sina stora föredrag, här sjöng man hans sånger, deklamerade hans vers. Här hade han blivit vänskapligt hyllad, han var vän och bror med medlemmarna, kände dem, både unga och gamla. Här kunde han mindre än på något annat ställe i världen vänta att mötas av fiendskap och misstankar. Han, som inte hade den verklige talarens förmåga av att blixtsnabbt kunna ge ett tillintetgörande svar, reste sig nu utan att rätt veta vad han skulle säga. Han sade, att han just inte hade någon annan förklaring att ge, än att han i tidningen hade relaterat vad han själv hade sett. Men medan han yttrade dessa ord, märkte han hurudan stämningen var. Han såg, att kamraterna sutto där med buttra, fientliga ansikten. Han förstod vad som låg bakom anfallet: man höll honom för spion och angivare. Han stod inte mer bland vänner. Han talade till en skara hårda domare. Dessa män kände ingenting för honom, mindes ingenting av vad han hade varit för avdelningen. Han hade ämnat behandla det hela som en bagatell, men han ändrade sig. Han frågade i stället helt upprörd om avdelningen ansåg studentkårens heder kränkt genom hans yttrande i tidningen. Han fick genast till svar, att just detta var vad man ansåg. Då reste han sig på nytt och förklarade, att då