detta var fallet, så kunde han inte längre kvarstå i avdelningen. Han sade alltså nu densamma farväl. Han väntade väl att bli kvarhållen, och kurator Fredrik Cygnæus reste sig genast och bad honom dröja och ta tillbaka sitt beslut, men ingen annan rörde sig. Alla landsmännen sutto där med samma kalla, buttra domarmin. Han ändrade följaktligen inte mening, utan avlägsnade sig från sammanträdet. Då han kom hem, fann han de ord, som hade fattats honom under den första överraskningen. Han skrev ner dem, och på nästa sammanträde upplästes de av kurator. Österbottningarna lyssnade till denna förklaring, som skälvde av kärlek till avdelning och kamrater, men den rörde dem inte. De sutto fast i sitt misstroende, och förklaringen lades utan vidare till handlingarna. Det fanns dock de, som ville försona. Kurator och några andra gjorde en avskedskollation för Topelius. Och så småningom jämnade allt ut sig. Man bjöd honom på alla avdelningsfester, och han infann sig. Att han skulle återvända till avdelningen, blev däremot inte ifrågasatt. Och möjligt är, att en smula misstänksamhet stannade kvar i sinnena. Man undrade om det ändå inte hade legat någon känsla av skuld bakom hans snabba flykt ur avdelningen. En och annan föresatte sig, att han skulle hålla ögonen på den där tidningsredaktören.