mening, han förklarade framtiden. Man upphöjde, han lyckliggjorde. Det var en hänryckningens stund. Man fördes bort från sin egen lilla, eländiga värld. Man kände äran och storheten i att vara människa, en varelse, som kan gripas av en stor tanke, leva för ett högt mål, offra sig för en skön dröm. Och efter talet ljöd än en gång Runebergs: <poem>Och fördes vi att bo i glans, i guldmoln i det blå — — —</poem>