SÅNGER TILL LJUSET.

Det kan vara tider, då man har måst sköta en sjuk vän. Då har man fått genomgå mycken oro, försaka sömn och bekvämlighet, tröttheten kan ha varit så stor, att man har varit färdig att digna, men efteråt har man i alla fall sagt till sig själv: »Det var en god tid, en lycklig tid. Då saknade man mig, när jag gick, och var lycklig, när jag vände tillbaka. Då gjorde jag nytta, då voro mina ord i stånd att trösta och uppmuntra. Jag vet inte var jag tog kraft ifrån för att göra det jag gjorde, men det gick.» Något i den vägen kände säkert Zachris Tope-lius för de år, som följde efter 1848. De voro fyllda av oro och ängslan, av ett nästan övermänskligt arbete, men hans sång och allt hans författarskap skänkte då hans landsmän glädje och hugnad, och i medvetandet därom växte hans krafter på ett sätt, som han väl aldrig hade väntat sig. Han kände inom sig en outtömlig rikedom.. Efteråt torde han väl ha räknat dessa år som de lyckligaste i sitt liv.