Om 1848 hade varit vårstormens år, så blevo 1849 och de fyra därpå följande åren höstmörkrets. Fruktan och misstänksamhet hade gripit furstarnas hjärtan. Fruktan och misstänksamhet hade i kanske än högre grad bemäktigat sig alla dem, som utgjorde tronernas skyddsvakt. För första gången sedan erövringen fick man i Finland lära sig vad rysk despotism förde i skölden. Förut hade den egentligen känts som en hindrande, återhållande makt, nu började den inskrida mot det lilla, som fanns, av medborgerliga rättigheter. Redan 1848 utkommo skärpta pressbestämmelser, men i första ögonblicket fäste man sig inte så mycket därvid, förhoppningarna höllo sig alltjämt levande. Det var först år 1849, som missräkningens tyngd började smyga sig in i sinnena. Då blevo alla frihetssträvanden i utlandet kuvade, och man såg, att det inte mer fanns något hopp om att slippa undan självhärskardömets nycker och skuggrädsla. Vad man med ångest och bävan väntade under dessa år, var ingenting mindre, än att universitetet skulle indragas eller, om inte indragas, att det skulle förvandlas till en ämbetsmannaskola efter ryskt mönster, där ingen fri forskning var tillåten. Oupphörliga rykten härom löpte genom landet och förorsakade en känsla av att man skulle sänkas i en natt av aldrig upphörande mörker. Ungdomen hade naturligtvis svårast att säga farväl till frihetsdrömmen, och i Flelsingfors levde man i ständig oro för studenternas förlöpningar. Härtill hade man också all anledning. Så till exem-