pel hade österbottningarna behandlat kejsarens byst vanvördigt på en av sina fester. Detta blev inberättat på högsta ort, och genast hette det, att tsaren vredgades och att universitetet skulle indragas. De morska österbottningarna måste till och med bekväma sig att göra avbön. Kort därefter inträffade ny skandal. Filosofiprofessuren hade blivit ledig, och då Snellman inte fick platsen, trots att nästan hela kollegiet hade röstat på honom, så ställde studentkåren till med en Katzenserenad för hans lycklige rival. Åter ansåg man, att universitetets tillvaro stod på spel. »I Wien började man också med kattserenader,» skall kejsaren ha yttrat. Några så olyckliga följder fick inte händelsen, men från denna dag hörde man med allt större säkerhet talas om att universitetets statuter på hög befallning skulle omarbetas. År 1850 urladdade sig en blixt ur det östliga åskmolnet, i det att en allerhögsta ukas förbjöd att på finska språket trycka andra böcker än sådana, som voro av religiös eller ekonomisk natur. Redan befintliga läroböcker och lexika fingo omtryckas, men för nyskrivna fordrades särskild tillåtelse. Romaner, såväl original som översättningar, och alla politiska skrifter voro alldeles förbjudna. Det var att döma ett helt uppvaknande folk att återgå till sin sekelgamla sömn. Det var att sätta en damm för den ungdomliga entusiasm, som ville ägna sig åt det försummade folkets upplysning. Det var ett så orättrådigt ingrepp i ett laglydigt folks rättigheter, att den mest förstockade rojalist