måste inse enväldets fara. Det var att för all världen förklara, att självhärskardömet hade gjort sig till försvarare av mörkret, okunnigheten, barbariet. År 1851 kom med ny ångest. Storfursten-tron-följaren, som var det finska universitetets kansler, hade den 11 januari innehaft ämbetet i 25 år. Dagen firades i Helsingfors med stora högtidligheter, bland annat gav vicekansler Nordenstam en stor bal, till vilken i staden under julferien kvarliggande studenter voro inbjudna. Men alla dessa uteblevo från festen för att betyga sitt misshag, inte med tronföljaren, som var allmänt älskad, utan med vicekanslern, som plågade dem med sträng polisuppsikt och med en mängd onödiga förordningar. Återigen vredgades kejsaren, återigen var universitetet i fara. Både rektor och vicekansler kallades till S: t Petersburg. Det avgavs förklaringar, det gjordes ursäkter. På allt sätt försökte man avvända den hotande olyckan. Att de demonstrerande studenterna skulle bli relegerade, tycktes dock oundvikligt. I mera än två månader måste man leva i oro och spänning för denna sak. Men den 14 mars ankom tronföljaren till Helsingfors. Han sammankallade studenterna, höll ett varnande tal till dem och benådade de skyldiga. Det blev stort jubel. Hur tryckande hade inte luften varit alltsedan jul! Nu kunde man åter andas ut. Topelius blev tolk för allas känslor genom den vackra dikt, som han tillägnade storfursten. »Du har hägnat ljusets verk,» tillropade han honom, »så