länge dagen randas, skola vi behålla dig i tacksam hågkomst.» En liten stunds uppklarnande blott! Snart var allt lika mulet. De onda ryktena fortforo att sända sin oro in i sinnena. För Zachris Topelius tedde sig makten i öster som en askmättad sky. Han tyckte sig se den komma allt närmare. Snart hade man den över huvudet, snart skulle den urladda sitt innehåll, kväva allt liv och utbreda natt och forstening. Till följd härav kom han knappast att under dessa år skriva någon dikt, i vilken han inte uttalade sin fasa för mörkret och anropade ljusets makter om hjälp. Zachris och Emilie hade ägt en högtälskad liten son, som hade dött på Kuddnäs i scharlakans-feber sommaren 1850. Då Zachris nästa sommar som vanligt vände åter till fädernehemmet, vandrade han ofta bort till graven på kyrkogården, där nu hans far och hans son sovo sida vid sida. Han satt där en kväll i stilla begrundan. Han tyckte sig nu bättre än någonsin förstå sin far och den stora kärlek, som denne hade skänkt honom. Fadern hade i sonen sett en fortsättare av sitt verk. Under sjukdomens förlamning hade den tanken tröstat honom, att han uppfostrade en tjänare och hjälpare åt sitt folk. Zachris tyckte i detta ögonblick, att hans far hade varit mycket lycklig. Han, som nu stod på faderns grav, var ju i dessa tider likaså förlamad som han, likaså ur stånd att hjälpa sitt land. Men han ägde ingen son, till vilken han kunde säga: du skall