göra det, du skall upptaga min strävan och föra den till ett lyckosamt slut. Sorgen och saknaden blevo honom mycket tyngande, och han började framviska några ord till den lille, som vilade i djupet. »Du skulle ha blivit en ädel man, ditt fosterlands hopp och ära; du skulle ha kunnat vad jag ej kan, du skulle ha hunnit vad jag ej hann i verk, i ord och i lära. Du skulle ha stått i de våras led, den främste att faran trotsa; du skulle ha ljungat som blixten vred på allt det mörka och usla ned, att hämna och att förkrossa. Detta utarbetade han sedan till en dikt, fylld av stor och innerlig känsla, som han kallade En liten pilt. Men det förefaller, som skulle han aldrig ha kunnat forma den så djup och skön, om han inte hade haft sin far och hans stora kärlek närvarande i tanken på samma gång som sonen. Här också talade han om att sonen skulle ha stridit mot mörkret, men än tydligare framträdde hans längtan efter en bekämpare av töcken och nattsvarta skuggor i en julsång, som han sände ut den 24 december. Däri hälsade han Jesus, nästan som en grekisk hymnsångare skulle ha hälsat Apol-lon. Han välsignade honom såsom ljusspridaren,