räckte honom den unge mannen ett brev från Aron Bertila. I brevet lät gubben kungen veta vem Bertel var, men på samma gång förbjöd han honom att någonsin göra honom till adelsman. »Erkänn honom, gör honom till kronprins av Sverige,» tycktes han vilja tillropa konungen, »något ringare kan jag inte mottaga.» Kungen gjorde emellertid ingenting sådant. Han befordrade ynglingen till löjtnant vid Stålhandskes finska rytteri, och sedan han vid erövringen av Wiirzburg än en gång hade utmärkt sig, gav han honom anställning vid sin livvakt. Men just vid intagandet av det präktiga biskopsslottet, som behärskade Wiirzburg, hade svenskarna lyckats göra en intressant fånge. Det var en underskön fröken. Regina von Emmeritz var hennes stolta namn. Hon var uppfostrad vid sin släkting biskopens hov och var en jesuiternas lärjunge, som av hela sitt hjärta hatade protestantismen och som just i den kätterske konungen såg sin tros farligaste fiende. Hon hade också svurit vid den heliga jungfruns bild att, så snart ett tillfälle bjöds henne, stöta dolken i hans bröst. Hon ville bli den Judit, som skulle övervinna den nordiske Holofernes. Men då den upphetsade unga kvinnan fick se konungen på nära håll, då hon fick bevittna hans ädelmod och rättvisa, uppstod inom henne en fruktansvärd strid. Hon kunde inte väpna sig mot hans lycka och hans tjuskraft. Hon älskade honom mot sin vilja. För att slippa att mörda denne hjälte såg hon sig ingen annan utväg än att under en enskild audi- 20. — Lagerlöf, Zachris Topelius.