ens försöka omvända honom. Men tyvärr upptäcktes mittunder samtalet, att hennes biktfader hade gömt sig i rummet med en dolk under kåpan. Då vredgades Gustav Adolf. Han befallde, att biktfadern skulle fängslas och att den sköna flickan skulle sändas till Finland till Korsholms slott för att uppfostras av den stränga fru Märta, som där förde befälet. Men allt detta hade den påföljd, att den gamle Bertilas planer misslyckades. Kungen trodde, att den unge Bertel hade låtit sig bedåra av den sköna fången, han skilde honom från sin person och skickade honom tillbaka till Stålhandskes dragoner. Kungen hade också rätt såtillvida, att Bertel älskade Regina, men att han skulle ha någon del i den jesuitiske biktfaderns mordförsök, var naturligtvis en orättvis misstanke. Regina blev verkligen sänd till Finland och insatt på Korsholm, medan Bertel vid Lech och vid Niirnberg gjorde sitt bästa för att återvinna konungens gunst. Ingen försoning kom dock till stånd, men natten före slaget vid Liitzen påminde sig konungen sin son. Han omtalade hans historia för hertig Bernhard av Weimar och bad denne, att om honom, konungen, nästa dag något dödligt vederfores, skulle han till sonen lämna en liten ring av koppar, som konungen anförtrodde i hans vård. Dagen därefter föll Gustav Adolf, men hertig Bernhard, som hade hans ring i förvar, förde hans här till seger.