Som hertigen emellertid inte kände ringens stora värde, vårdade han sig inte om den, utan samme jesuit, som hade försökt att mörda konungen, lyckades stjäla den. Och knappt hade ringen kommit över på den-papistiska sidan, förrän de kejserliga trupperna vunno slaget vid Nördlingen och nära nog lyckades driva svenskarna ur Tyskland. Den djärve och högtbegåvade jesuiten, som hade stulit ringen, trodde nu tiden inne att återföra hela Norden under påvens välde. Fördenskull begav han sig till Finland, förklädd till resande kvacksalvare, tog i förbifarten in på Korsholm, befriade sitt sköna biktbarn ur fångenskapen och reste sedan med henne till fästet Kajaneborg, där Sveriges store historieskrivare Johannes Messenius satt fången såsom misstänkt för papistiska stämplingar. Så när hade jesuiten lyckats förmå honom att förfalska sin historia på ett sätt, som skulle ha varit mycket fördelaktigt för motreformationen, men Messenii tappra hustru överändakastade hans planer. Fiäri hade hon väl knappast lyckats, om inte jesuiten just vid samma tid hade begått en mened, som alltså försvagade ringens makt. Kort därefter infann sig också den unge Bertel, som nu var adelsman och bar namnet Bertelsköld, på Kajaneborg, och då jesuiterpatern sökte undfly honom, drunknade han i Uleå älv. Hans lik återfanns. Det bar om halsen ett snöre, på vilket en liten kopparring hängde, och nu omhändertogs ringen av Bertelsköld som välfånget gods. Här uppe på Kajaneborg gilja.de han till Regina, som han under tusen äventyr hade uppspårat, och det