föll av sig självt, att då han nu hade ringen i sitt våld, måste hon skänka honom sin kärlek. Men en fanns, som ringen inte förmådde betvinga, och det var den gamle bondekungen i Stor-kyro. Då dottersonen vände åter med adligt namn och gift med en utländsk furstedotter, befallde honom Bertila, som han ännu höll för sin far, att överge adelskapet, i annat fall ville han göra honom arvlös. Då han därtill nekade, förklarade gubben, att han till sin arving ville utnämna Bertelskölds forne stridskamrat Larsson, om denne ville gå in på att förbli bonde. Dock alldeles förnekade inte ringen sin makt även vid detta tillfälle. Bertelskölds mor steg fram, upprörd över sin fars hårdhet, erkände sin son, lät honom veta sin rätta härkomst, förklarade för honom ringens makt och skänkte honom sin välsignelse. Bondekonungen däremot gav sin arving sin egen nötta yxa till ett lyckotecken, och mot dottersonen, som ville inträda i den hatade herremans-klassen, slungade han sin förbannelse. Sålunda utgingo från Bertila gård två motsatser: bonden med arbetsyxan och herremannen med lyckoringen. Och mellan dessa, blev det sagt, skulle förbittrad strid råda, ända till dess att deras släkter i kärlek förenades med varandra. — — — Detta var inledning och början till ringens historia, men Zachris hade under den märkliga natten i Åbo sett mycket mer av dess öden. Han hade följt dem under Sveriges stormaktstid ända