fram till Karl den tolftes olycksdagar. Han hade sett ringen verka bland frihetstidens partimän, till dess den i Gustav den tredjes ägo förhjälpte denne till hans första, lyckliga revolution. Han hade på samma gång sett samhällsklassernas kamp, krigets ära och elände, missväxt och farsoter, återuppbyggnad och nya fall, äventyr och välvningar av alla slag. Halvt förbländad av den ståtliga synen, hade han till en början trott, att ingenting mer fordrades än att rätt och slätt skriva ner vad han hade erfarit. Men snart märkte han, att vida större arbete tarvades. För läsaren, som inte hade händelserna inför ögonen, behövdes redogörelser, beskrivningar, tusentals upplysningar. Själva sättet att framställa diktverket var likaledes ännu oklart. De försök han gjorde motsvarade inte den bild, som han hade i minnet. Tjuskraften, behaget felades. Han förstod, att han ännu inte var uppgiften vuxen. Han, vars tid var söndersliten mellan tusen olika uppdrag, kunde inte heller fullt samla sig till detta stora arbete. Men lyckligtvis var hans verksamhet både som tidningsman och som lärare av den art, att hans krafter utvecklades, att han så att säga uppfostrades för den stora uppgiften. Barnen och tidningspubli-ken hade samma fasa för det långtrådiga. De tvungo honom att vänja sig vid omväxling, fart, rörlighet. Dessutom fordrades på båda hållen, att han skulle använda en stil, som kunde förstås av den enklaste begåvning. Särskilt lärde han av det trånga utrym-