met i tidningen att inte låta någon sats förspillas i onödan. Varje mening måste ha ett målande, bärande innehåll. Den yppersta lärdomen tyckes han dock ha vunnit genom sina sagor. Under sista delen av fyrtiotalet gav han ut flera små sagosamlingar, och genom dem lärde han sig att berätta enkelt och rättframt. Det är klart, att han egentligen sände ut dessa sagor för att lära de små att göra världen behaglig, vacker och barmhärtig. Hans sagohäften innehöllo inte mycket av vanliga trolläventyr. Inga hjältar fingo gå omkring och slå ihjäl hoptals med människor, inga klyftiga huvuden kunde lura sig fram till lycka och rikedom. Han berättade vanligen om verkliga små finska gossars och flickors äventyr, men sagostilen bibehöll han i all dess sköna enkelhet, endast med en honom egen tillsats av värme och innerlighet. Det är mer än troligt, att det var under detta sagoberättande, som han kom på den tanken, att den stora hjältedikten bäst kunde framföras av en enkel gammal man, som i en krets av goda vänner i all gemytlighet och trevnad omtalade ringens underbara öden. Alltifrån Saimaförföljelsens tid hade han brukat roa sin tidnings läsare genom införandet av kortare noveller. Detta gav honom övning att tvinna intrigens trådar, så att läsarens spänning hölls vid makt ända till sista stund. Härför hade han mycken fallenhet. Man skulle nästan vilja säga, att han drev konsten onödigt långt. Men dessa noveller hade ända till år 1849 inte