tillåtits att upptaga någon större del av utrymmet i tidningen. Han behövde detta för sina Leopolds-brev, för sina stora utredande artiklar, för litteraturanmälningar, »politiska ögonkast», för vädjanden till allmänheten till förmån för allmännyttiga företag, för tidningspolemik, för allt, med ett ord, som en tidning, den där vill följa med sin tid, borde innehålla. Men från och med detta år skärptes presstvånget på det högsta. Nu skulle man hjälpa al.lt det, vari man fordom brustit, och inte tillåta någon farlig tidsrörelse att komma till ordet. Det blev slut på resonerande, på politik, på nyheter från utlandet. Och säkert var det i förtvivlan över att se sig utestängd från sina vanliga ämnen, som Zachris detta år i tidningen började offentliggöra sin första större novell, Gamla baron på Rautakylä. Detta var dock ännu inte storverket, epopéen, Ännu var han inte färdig för detta. Vad han nu skrev, var en karaktärsstudie. Kanske att berättelsens innehåll i någon mån framkallades av senaste tidens händelser, av det intryck, som man i Finland hade av enväldets förstörande inflytande på omgivningen. Han skildrade den lysande, förnäme lycksökaren från Gustav den tredjes tid, som i sin krafts dagar hänsynslöst hade begagnat alla möjligheter för att nå rikedom, kunga-gunst och allt annat, som lians hjärta önskade, sådan han tedde sig i sin höga ålderdom. Tomhet, samvetskval, löjliga begär, ömkliga krämpor, barnslig fåfänga, neslig feghet, hushållersketyranni, lågsin-nad omgivning, vanvård och förfall, — allt detta