hade han samlat* över sig till sina gamla dagar, det var all den lycka, som han med sina brott hade förvärvat. Men gestaltens möjligheter voro inte härmed uttömda. Den usle, förfallne stackaren hade i berättelsen, och kanske ännu mer i den dramatisering, som utkom 1850, lyckats bevara hos sin person .något av glansen från tjusarkungens hov. Under allt hans elände spårade man glimtar från en värld av förfining och skönhet, av lätta skämt och utsökta maner. Han uppväckte på så sätt inte endast förakt utan också en smula medkänsla. Försöket slog mycket väl ut. Man tadlade visserligen en del överdrifter i själva händelseförloppet, men gamla barons karaktär var så väl studerad och genomförd, att framgången var given. Och som tiderna förblevo sig lika, med hinder för allvarlig tidningsmannaverksamhet, så fortsatte To-pelius på den inslagna vägen. Men inte heller denna gång höll han det för lämpligt att sända ut storverket. Nu kom dock något, som kunde kallas en direkt förelöpare, en historisk roman, som bar titeln Hertiginnan av Finland. I Åbo levde på sjuttonhundratalet en fattig studiosus, Isak Alanus, som åt nådebröd hos sin släkting borgmästar Merthen och med blyg, tålig undergivenhet älskade borgmästarens sköna dotter Eva. Denna Eva, som var den vackraste och mest begåvade unga flicka i hela Åbo, behandlade Isak som en bror, men hon hade alltför höga planer i