sitt huvud för att fästa sig vid en förläst student. Hon hade i barndomen blivit spådd, att hon skulle bli gift med en storman, hon drömde om ett liv i de högsta kretsar, hon ville bli furstinna, drottning. Då hon förstod, att Isak Alanus älskade henne, befallde hon honom att gå ut i världen och utföra något berömligt och lysande. Om han sedan komme tillbaka mäktig och ryktbar, så skulle hon älska honom. Den tafatte och blyge studenten kände ingen sådan kraft i sin själ, att han skulle ha varit i stånd att hörsamma henne. Den enda tröst, som bjöds honom, var den, att Eva Merthen gav alla sina friare samma svar. Till alla, som nalkades henne med kärleksord, sade hon: »Gå ut! Bliv en hjälte, en konungars like, och jag skall skänka er min hand.» Medan den unga flickan ännu fortlevde i sina stora drömmar, kom 1740 års krig. Svenskarna drevos överallt tillbaka av ryssarna. Åbo intogs, och anföraren för den ryska krigshären, den skotske generalen Jakob Keith, slog där upp sitt högkvarter. Isak Alanus flydde från staden under denna hemsökelse. Han kallade lantbefolkningen till vapen, kämpade i spetsen för en friskara och sökte befria Åbo. Detta skulle bli hans bragd, den hjälte-dat, varmed han hoppades vinna den älskade. Men allt gick annorlunda, än han hade väntat. Han blev snart gripen av ryssarna, och då han som fånge fördes till det ryska högkvarteret, möttes han av en förfärlig överraskning. Hans älskade hade