verkligen funnit sin hjälte. Den fientlige befälhavaren, den utomordentligt ädle och framstående Jakob Keith, hade vunnit hennes hjärta, den stolta Eva Merthen levde i ryska högkvarteret som hans älskarinna. Eva förhjälpte Isak till friheten, men själv kvar-stannade hon hos Keith i Åbo ända till fredsslutet, och det var under denna tid, som man gav henne spenamnet »hertiginnan av Einland». Men märkas bör, att Zachris hjältinna gentemot sina landsmän spelade den vackraste roll. Hon mildrade krigets olyckor, avstyrde orättvisor och bidrog väsentligt därtill, att detta krig blev långt mindre fördärv-bringande för landet än det näst föregående. Den roman, som Topelius hade framställt av detta goda stoff, väckte mycken beundran. Man kunde kanske anmärka, att han ännu inte var en fulländad berättare. Så ansågo många, att mötet mellan Isak och Eva kom för tidigt. Isak Alanus var den unge Zachris Topelius själv. De ord, varmed han förebrådde Eva för att hon hade svikit sitt land och mottagit en fiendes kärlek, voro tagna ur hans eget hjärta. Man märkte, att detta för författaren var styckets höjdpunkt. Allt, som härefter följde, ägde inte i samma grad hans intresse, ja, mot slutet nöjde han sig med ett blott refererande av händelserna. Den ädle Keith ägnade han många vackra ord, men han hade inte fullkomligt lyckats att ge liv åt gestalten. Alla gladde sig dock åt den förträffliga skildring av Åbo stad och dess medborgare, som gavs i börjar.