tyst och ofrånkomligt bud förbjöd varje finne att i oträngda fall visa sig som Rysslands vän och göra sig till tolk för dess önskningar. Man visade tidningen för sina vänner, man läste dikten med den största eftertanke och försökte att förstå. Vanligen hade man den känslan, attTope-lius uttalade just vad man själv hade på hjärtat. Men härvidlag kunde man omöjligt följa honom. Om man rätt besinnade saken, så hade han alltifrån förra hösten, då striden med Turkiet bröt ut, helt öppet och med stor glädje förkunnat, att detta rikes undergång nu tillstundade. År 1453 hade turkarna vunnit Konstantinopel, och år 1853 skulle de enligt hans tro därifrån utdrivas. Redan detta hade varit litet oförsiktigt, men det fick ju så vara. Ryssar och turkar voro ungefär lika goda kålsupare. Det var en smaksak om man ville hålla med den ene eller andre av dem. Men nu var läget förändrat. Frankrike och England kämpade sedan ett par månader tillbaka på Turkiets sida. Nu var det inte längre två barbarer, som tillintetgjorde varandra, nu var det bildning och frihet, som gingo till strid mot mörker och förtryck. Var det någon möjlighet att tveka i valet? Var det inte självklart, att Finlands sympatier måste följa västmakterna? Om Ryssland segrade, då skulle man få uppleva samma förtryck, som man under de sista åren hade måst genomgå. Om västmakterna segrade, då skulle möjligen det ryska väldet sammanstörta, då vinkade frfheten alla dess underkuvade folk.