varit framsynt, medan de andra hade varit enfaldiga drömmare. Och Alexander hade verkligen uppfyllt allas förväntningar. Han hade helt nyligen avlagt ett besök i Finland och hade därvid ålagt senaten att förbereda upprättandet av folkskolor, att sätta igång byggandet av järnvägar, att vidtaga åtgärder för upphjälpande av handel och sjöfart, att avge förslag om bättre avlöning åt lägre tjänstemän. Han hade visat sig så nådig, så älskvärd; det var givet, att man hade en ny tid att vänta. En och annan vågade förutspå, att de stränga universitetsstatuterna och språkukasen nu skulle upphävas, ja, man började viska om att en lantdag skulle samlas. Nu hade kejsaren också gjort slut på kriget. Fred hade in gåtts i Paris den 30 mars. Hade då inte Topelius anledning att detta år dikta en vårsång, skönare än någon, som ännu hade framsprungit i hans hjärna? Förvisso, förvisso. Men extasen, självuppoffringsglädjen, som hade hållit honom uppe under hela den svåra tiden, hade nu övergivit honom. Under 1855, då kriget ännu rasade, då Sveaborg bombarderades, då koleran härjade, då landet led mångfaldig nöd, då hade han allt fortfarande brunnit i ett inre febertillstånd. Han hade visserligen så småningom upphört med sina utmanande politiska artiklar, han hade känt det onödigt att vidare kämpa mot ett befarat uppror och återgått till sina rent kulturella strävanden, men hela året hade han dock med största visshet känt, att han hade