Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Islossningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
handlat rätt. Han hade njutit en sällsam lycka.
Han hade med en nästan onaturlig lätthet förlåtit
dem, som plågade honom. Martyrskapet hade varit
hans ära: ju flera plågoandar, ju större heder inför
det räddade fäderneslandet.
Var det därför, att Finland inte längre befann
sig i fara, som den spänstighet hade övergivit
honom, som allt hittills hade hållit honom uppe?
Nu kände han sina lidandens smärta, nu samlade sig
hela förödmjukelsens tyngd över honom. Han
kunde gång på gång säga till sig själv: »Vad jag har
lidit, vad jag har lidit!»
Och på samma gång hade han gripits av vrede
över människornas elakhet och grymhet. Ett vidrigt
skådespel hade upprullat sig för honom. Han vred
händerna, där han gick. »Var är min rosengård?»
utropade han. »Hur skall jag någonsin mer kunna
tro på den, arbeta för den?»
Han kände tvivel på allt. Vad tjänade det till
att sträva? Människorna voro råa och brottsliga.
Det bästa man kunde säga om dem var, att de voro
otillräkneliga, att de inte visste vad de gjorde.
»Vad jag har lidit!» bröt han ut. »Vad de ha
låtit mig lida! Har inte deras förakt legat över mig
som en isboja? De ha låtit mig frysa så
fruktansvärt. Det är därför, som jag nu ingenting förmår.
»Hur skall jag kunna skriva en vårsång? Deras
hårda sinnens kyla har sänkt mig i vanmakt. Jag är
frusen, förstenad.»
Han kände, att detta tillstånd av svag
nedslagenhet, vari han hade befunnit sig sedan några veckor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
