tillbaka, var en stor fara. Han måste vinna åter levnadsmod, hopp, tro på människorna, annars skulle han gå under. »Det är sant, att deras köld har gjort mig till en isklump,» sade han, »men jag måste bryta isen.» Just som han tänkte så, kom han att påminna sig en barndomsvän, den stora, mäktiga älven, som strök förbi Uleåborg. Man tänkte inte på älven vid Nykarleby, ty med den förbundo sig endast glada minnen. Han tänkte på älven vid Uleåborg, ty utmed den hade han ofta gått i sorgsen känsla av litenhet och vanmakt. När kamraterna hade varit hårda, när läxan hade varit lång, när ensamheten hade varit tung, då hade han skyndat till den frusna älven och undrat om den under sitt istäcke sörjde som han, om den hatade att vara bunden, om den längtade efter friheten. Var gång den vid islossningstiden bröt sina bojor, hade han känt en rent överväldigande glädje. Det var, som om han själv hade fått göra sig fri. Just så som Uleå älv ville han själv en dag komma framstörtande, stark, förfärlig, oemotståndlig, vräka undan hindren, visa alla dem, som hade trott honom vara bunden,-------— Han hejdade sig i sin vandring. Den kom tillbaka till honom denna känsla, denna längesedan förgätna känsla från barnaåren, att han själv var en mäktig älv. Han skyndade sig fram till skrivbordet. Han fattade pennan.