Han drog tungt efter andan. Han kände som förr. Han var älven. Men inte den glada, frigjorda älven, utan han låg ännu bunden under isbojor. Ja, det gjorde lian. Med föraktets isboja hade man bundit honom, och han hade ännu inte sprängt den. Han låg förlamad. Hjärtat klappade, men svagt, livet fanns kvar, men utan att kännas som hälsa. Nu skrev han. Han förde sin egen talan, och han förde älvens. Det var detsamma. De kände lika, de voro ett. Vems träl är jag, att i min ungdoms styrka jag skulle blint en evig vinter dyrka? Högboren son av Finlands blåa sjö, fri föddes jag, och fri så vill jag dö. Min svällda barm i sent fördröjda vårar, är den ej närd av fosterlandets tårar, mitt unga strömdrag, sög det ej med lust ur tusen ådror fosterlandets must? Min djupa fåra, mina strida forsar, som krossa allt, vad deras bana korsar, är ej var flyktig droppe uti dem en dagg, ett regn, en pärla av mitt hem? Han skrev med växande stolthet, betagen av tanken. »Det är jag, som är floden. Sådant är mitt ursprung, jag är i ett och allt en äkta son av mitt land. Hur kan man då tro mig vara en trälnatur?» Och han fortsatte: