Välan, så vill mitt land jag värdig vara i sol, i natt, i lust och nöd och fara. Man skall ej säga, att den finska älv bär frie män och är förslavad själv. Han tänkte för sig själv: »Detta är för stolt, för stort, så kan jag inte tala.» Men i nästa minut sjöd vreden åter upp inom honom. »Jag är en flod, jag är en av Finlands starka älvar. Hur kunde man våga att lägga isbojor på mig? Jag är ingen bäck eller rännil Jag är en stark bland de starka.» Han skrev med växande tillförsikt: Framåt! Min väg kan aldrig gå tillbaka. Vi skulle jag minutens kraft försaka? Vi skulle ej min jättestarka arm med spända muskler bryta isens barm? Jag vill ha luft! Jag vill ha ljus! Mitt öde det vill jag skapa själv med eget flöde, och ve den boja, som i vårens dar än tynger på min jätteskuldra kvar! Han skrev som i ett rus. »Jag är älven,» tänkte han alltjämt. »Jag är mäktig. Må min ande göra bruk av sin makt!» Upp, mina bäckar, strömmar! Upp att välla med ungdomskraft ur landets moderskälla! Församlen eder i mitt stolta brus att kämpa glatt för sol och liv och ljus!