Vi skola se den mur, som oss vill stänga. Förr skola vi de fasta bergen spränga. Och den, som feg har lust att faran fly, må dö, som ränniln dör i kärrets dy. Han drog djupt, nästan stönande efter andan. Ansträngningen var oerhörd. Isen låg ännu över honom. Han gick fram i en mörk strömfåra under den, utan luft, utan ljus. Han kallade ännu så länge förgäves på hjälpande bäckar och strömmar och sjöar. Men härvid fick det inte stanna. Framåt då till isbrytning! Upp till det förfärliga arbetet! Han började åter skriva. Sömnlös ryter i ljusnad majnatt Ämmäs våg uti snövitt svall. Överlistad, men aldrig kuvad, först förkunnar hon vinterns fall. Och då reser sig Koivikoski, kastar, trotsande, bojan av. Klämd med brak uti tjugo forsar, svindlar isen i Niskas grav. Han kände sig helt och hållet som den kämpande älven. Han räknade upp namnen på sina forsar, ty i dem måste frigörelsen börja. Han följde med bävande hjärta isens strid mot de framstormande vattnen. Han såg den resa sig tornhög i kamp med Ahmas bölja. Han såg den under flykten