plundra ladans skördar och kvarnens kuggar. Han såg den än en gång hejda floden vid Merikoski. Han såg stränderna bäva, fälten dränkas, gatorna sköljas. Men på nytt bröts isens kraft. I tusen spillror splittrad, skingrades den väldiga vinterhären för att slungas i havets vågor och förgås. Nejden andas. Böljorna sjunka. Skummig går över brusten damm, fri och segrande, stolta floden majestätisk sin bana fram. Åter andades Zachris ut. »Det är gjort,» tänkte han. »Isen är bruten, nu är jag fri. Jag flyter obunden mellan mina stränder, jag faller utför mina forsar, jag dröjer i mina vikar, jag vidgar ut mig till sjöar, jag bär mina båtar, jag speglar min himmel. Jag går som ett band av liv genom ödemarken, jag drar mina kvarnar, jag faller ut i mitt hav. Jag är åter mig själv. Jag är sådan, som jag skall vara.» Han fattade åter pennan. Och nu, min ädla, höga Suomi-moder, säg, är du nöjd med dina unga floder? Mitt hjärteblod, har det betalt ditt lån? Är jag nu värd att kalla mig din son? Förstår du nu, att ingen vinterdriva skall evigt lag för dina böljor skriva? Som du, med täckelset av is uppå, var jag i djupet fri och varm ändå.