Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Islossningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Visionen, känslan av att vara älven, började
försvinna. Han vaknade helt sakta upp ur en djup
förtrollning. Han kände sig inte mer som ett med
floden, men han talade ännu i dess namn.
Dock, om mitt mod av farans njutning frossat
och om min arm har alla bojor krossat,
för Vårens anlet klär jag lagern av
och säger: det var du, som segern gav!
Alltjämt var han en älv, men nu vek
förtrollningen mer och mer. Han höll på att förvandlas
till människa och talade med männ iskotunga.
Det var din sol, som isens murar bräckte;
det var ditt regn, som mina strömmar väckte;
det var din kärlek, som har allt förmått,
och jag — jag endast har min tid förstått.
Allt, som på jorden suckar högst och renast,
o, visste det som jag sin tid allenast,
det skulle dricka kraft ur ljusets märg,
det skulle bryta mur och spränga berg.
Här var förtrollningen alldeles bruten. Här
talade åter han själv. Nu var det inte människan,
som var floden, utan floden var vorden människa.
Men det var bra, han ville ha det så. Ty detta var
dikten om hans lidande och hans strid, och han
ville säga, att han visste, att han hade segrat. Han
ville tala ut utan hänsyn.
23. — Lagerlöf, Zachris Topcliits.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
