Visionen, känslan av att vara älven, började försvinna. Han vaknade helt sakta upp ur en djup förtrollning. Han kände sig inte mer som ett med floden, men han talade ännu i dess namn. Dock, om mitt mod av farans njutning frossat och om min arm har alla bojor krossat, för Vårens anlet klär jag lagern av och säger: det var du, som segern gav! Alltjämt var han en älv, men nu vek förtrollningen mer och mer. Han höll på att förvandlas till människa och talade med männ iskotunga. Det var din sol, som isens murar bräckte; det var ditt regn, som mina strömmar väckte; det var din kärlek, som har allt förmått, och jag — jag endast har min tid förstått. Allt, som på jorden suckar högst och renast, o, visste det som jag sin tid allenast, det skulle dricka kraft ur ljusets märg, det skulle bryta mur och spränga berg. Här var förtrollningen alldeles bruten. Här talade åter han själv. Nu var det inte människan, som var floden, utan floden var vorden människa. Men det var bra, han ville ha det så. Ty detta var dikten om hans lidande och hans strid, och han ville säga, att han visste, att han hade segrat. Han ville tala ut utan hänsyn. 23. — Lagerlöf, Zachris Topcliits.