Något mer hade han inte att säga. Men han upprepade den stolta första versen liksom för att fråga: »Ser ni, att det var en sanning vad jag däri sade?» Vems träl är jag, att i min ungdoms styrka jag skulle blint en evig vinter dyrka? Högboren son av Finlands blåa sjö, fri föddes jag, och fri så vill jag dö. Men då pennan föll ur den utmattade handen och ögonen slöto sig för att vila hjärnan från ord och rim, då rådde inom honom glädje och ett högt lugn. Han hade fått uttala det viktiga, det sanna, det stolta, som han behövde säga sitt folk efter allt, vad han för dess skull hade måst lida. Nu var isen borta ur hans sinne. Han var modig och förhoppningsfull som före striden. Han älskade människorna än en gång och trodde på deras förmåga att förvandla sin arma, eländiga jord till en rosengård. Sylvias vårdrillar hördes åter i skyn. Sagornas vårblomster spirade upp ur en ljusmättad jord.