ROSENGÅRDEN.

Många av de svenskar, som äro födda under det senast gångna århundradet och i någon mån ha deltagit i dess liv, ha säkert ännu i friskt minne hurusom Zachris Topelius på den tiden intog en litterär stormaktsställning i vårt land. Vi minnas, att det då var en självklar sak, att hans namn skulle vara känt av hög och låg, av ung och gammal, känt inte bara som vilken som helst annan mans, som har gjort en duglig sak, utan så, att var och en såg det namnet i en strålglans av älskade och behagliga hågkomster. Den finske diktaren hade, redan innan vi började överblicka vår samtids företeelser, intagit sin välförvärvade tron. Vi hade ingenting haft att göra med hans upphöjelse, vi hade bara att erkänna förhållandet. Men till de älskligaste minnen, som vi bevara från vår ungdom, hör bilden av denne man, som intog sin framskjutna plats med orubblig anspråkslöshet och aldrig svikande självbesinning. Alla hyllningar, alla lovord, alla uppvaktningar, alla hederstecken, alla gåvor, alla adresser, alla erkännan-