har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro, var viss det skall sin kärlek nå, dess längtan skall få ro. Om vår kungliga teater i Stockholm ville ge en fosterländsk teaterafton, då gick Regina von Emmeritz över scenen. Ville man förtjäna penningar , på en småstadsbasar, lät man unga herrar och damer ur de bästa familjerna utföra Prinsessan Törnrosa eller Fågel blå. Och skulle det spelas teater i barnkammare och skolsalar, inövades under oerhört jubel David och Goliat eller Var god mot de fattiga. Julkalendrarnas utgivare voro förtvivlade, om de inte kunde bjuda sina läsare några lyriska småbitar av Topelius. Bland julklapparna förekom Läsning för barn i det lysande röda bandet så givet, att man inte ens behövde fråga om det fanns där. Den Topeliska lyran klingade vid våra Vegafarares återkomst, den sjöng in våra nyår, den var med oss i sorg och i glädje. Det brukade komma rykten och bud till oss om hur svenskheten i Finland föraktades och huru de svenskfödde där borta inte mer ville vidkännas sina svenska namn eller tala sitt svenska språk. Då harmen däröver ville stiga oss åt huvudet, kom alltid från honom ett lugnande, förklarande, rättvist ord. Under många år var det han, som, ehuru han själv hade varit en av, den finska rasens uppväckare, utgjorde det bästa sambandet mellan svenskarnas stammar på ömse sidor om Bottenhavet.