Vi visste också, att då den finske skalden kom till Stockholm, möttes han på kajen av svenska skolbarn, som hälsade honom med leverop. Om en svensk reste till Finland, då var en utflykt till To-pelius hem, Björkudden, ett av hans resas främsta mål och beskrevs sedan i våra tidningar i hänförda ordalag. Vi visste mera om hur Zachris Topelius framlevde sitt liv under arbete, fisketurer och täta huvudstadsresor, än om hur någon av våra egna stormän hade det. Våra författare sände honom sina böcker med ödmjuk tillägnan, och våra småttingar klottrade med styva fingrar ner ett tack för sagor och rim. Hans stora dagar, hans sjuttiårsdag, hans åttiårsdag, voro festdagar även i Sverige. Telegram, gåvor, brev och tidningsartiklar läto honom förstå, att han verkligen var hela den svenska nationens skald. Men hur älskad och ärad Zachris Topelius än var hos oss, visste vi alla väl, att den ställning han intog i Sverige inte kunde jämföras med den roll han spelade bland sina landsmän. Även bland dem verkade han väl framför allt som diktare, men hans skaldskap stod i så nära och innerligt samband med folkets växlande öden, att han i långt högre grad än någon statssekreterare eller senator tycktes vara en hela folkets taleman och ställföreträdare. Om ett företag skulle börjas eller om en ny-byggnad hade fullbordats, då kallade man på den Topeliska sångmön för att erhålla en festdikt, liksom visste man, att härmed hade en god ande tagit