- Project Runeberg -  Ådalens poesi /
Kams - Tokerier från Ådalen

(1897) [MARC] Author: Pelle Molin With: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Kams

Tokerier från Ådalen

JONAS måste stanna hemma och valla sina sju yngre syskon, men far, mor och äldsta dottern Anna gingo till bröllops i aftningen. Jonas hängde vemodigt på gärdsgården och såg dem tåga bort i småskogen. Först far, maläten, men ganska tvärsäker. Tre steg efter, styfmor med skosnytorna inåt, tung som en förjulsko. Sist Anna med någonting af fällmakarestugans hungerelände i sin taniga kropp.

"När skall det bli min tur, mån tro", undrade Jonas.

"Du understår dej inte att slå barnen och ve dej, om du sticker näsan i skåpet, och hemma håller du dej om du vill att det skall gå dig väl!" Styfmor talade alltid med tydlighet.

Nå, ungarne brydde Jonas sig häller inte värst om. Värre var det, att hans enskilda praktik skulle ligga nere en hel eftermiddag, och på det funderade han.

Då skymningen var inne, hade han en tanke klar: "Je gett sta". Då klockan vardt åtta hade han räknat ut: "det får dom inte veta". Då ute var alldeles svart och ungarne sofvo under trasmattorna i fållbänken, svor han till så godt han kunde: "jädran anfrätta", och en handvändning senare gnodde han efter den steniga bergvägen genom hägnen, nedför åkern, uppför nipan, efter mon, öfver stenhammarn, genom lia, till dess han såg gäspesgårdens upplysta fönster och hörde stoj och stamp. Då saktade han och kände sig glad.

Glädjetjut och buller trängde ut genom farstudörren som en vällande stark ström och bröt i breda vågor genom den sofvande byn. Det var ett lifvadt bröllop.

Jonas, vår lille man, hade räknat ut att han skulle se på dansen och något af flatbäddens glädje, om det ville sig väl.

Det var tjockt med fulla karlar på bron; han kilade sig mellan, vig och rask. Koxarne - objudna, som här liksom alltid glodde på fönstren - hade inte ens sett honom. I köket var det ett bra äfventyr, då han smet förbi den öppna dörren: två gubbar hade tagit kragtag och andra stodo omkring som hvass i blåsväder förbannande med ömse rop, att det skulle gå så och inte så. Men nu hade det gått inte så och inte häller så, utan så - att tretti kannsgrytan gått med då Nils Emanuel bänklades.

I trappan vardt vår hjälte gripen och kritande hvit i syna.

"Hårst någe stans ska du? Nu - om mor finge si dej, vore du evinneligen oklar; gud nådade dej."

Anna höll honom fast i den enda hängsle han hade och vände sitt magra ansikte åt alla håll för att se efter käringen, som också brukade hålla henne varm de stunder hon inte var upptagen af Jonas. De stodo på afsatsen midt i vinkeltrappan. Uppifrån ungdomsbädden hördes dunsar af slängda kuddar och gälla kvinnoskrik.

"Har du varit la' med dom Anna? Tror du jag törs gå dit och si på hur dem regerar ... tyst nu va' det en som fick sej en i hufve' - - jag ska' bara edeligen titta litte vätte ... "

Anna stod och funderade på sitt gamla. Hon hade kommit till den åldern att hon skulle raka upp i vädret och bli fullväxt på en vinter, och ingen kan tro huru mycket en sådan behöfver äta. Än så länge tänkte hon inte på fästman, utan endast på hur hon skulle ut och tjäna nästa år och ändtligen få äta sig mätt. Hittills hade det inte skett för ofta.

"Jag är så hungrig, du Jonke, att så hungrig har jag aldri vari ... nej veamäg jag det har ...

"Alltid ska' du då tänka på mat ..."

"Och om du inte genast går hem och gör några kamsar och bär hit, så skall jag tala om för mamma hvad du gjort din onytting ... så sant jag här står ska' jag inte ... det kan du ge dig den på!"

Nå, inte för det Jonas ville, men han tordes inte annat. Hungrig var han själf och i väg bar det ... icke bara för den hungriga flickungens skull. Kams var godt.

Det var lång väg att springa tillbaka, men så gick det också i flygande fläng. Ungarne sofvo så att det surrade i fällmakarestugan. Jonas gjorde upp eld, sedan klef han försiktigt uppför stegen till vinden, där mjölet stod. Ett tråg skulle han ha, det visste han. I ifvern hittade han inte något bättre än det stora baktråget - "det blir väl kams ändå". Näfverkonten med mjölet stod i en vrå. Här fanns grejer att göra med.

Och nu börjar historien.

Jonas hade aldrig gjort kams förr. Så mycket visste han, att det tråg som begagnades, fylldes till hälften med vatten och därpå med mjöl, som rördes fliteliga till dess massan var så tjock och fast, att den kunde formas med händerna och klappas till kakor. Han fyllde tråget till hälften med vatten och öste i mjöl så att det dammade. Men vattnet ville aldrig mättas, och han måste röra uti mjöl länge och väl. Då det ändtligen var lagom tjockt i tråget, var näfverkonten tom.

Nå ja, hvad gjorde det? Nog var Jonas illa känder, men ingen kunde väl tro att han ätit upp så mycket mjöl på en enda aftonstund. För öfrigt: alla aggande tankar trängdes undan af en enda hjärtligt glad: en gång i lifvet skulle han få äta så mycket kams han ville. Bara det nu ville räcka. Han visste ju inte huru mycket han förmådde äta på en gång! det hade han aldrig fått försöka. Anna skulle nog också hjälpa till. Hon hade som han en jädrans bra mataptit att äta med.

Grötgrytan stod redan full af kokande vatten, då han såg att hon var för liten för ett sådant bak. Sexkannsgrytan var den största i huset. Han tog henne i stället.

Det var lustigt, att han en gång fick göra kams själf. Så många han ville. Så stora han ville. Så tunna han ville. Och äta så mycket han ville.

Och så fridfullt det var. Morsan fjärran! Syskonen sussande som mullvadar.

Jonas satt redan med fötterna i spisen, petade vedkabbarne till rätta med sina svarta stortår och klappade kams så att det sade smisk smask. Han tänjde på dem om de blefvo för tjocka, slet i dem då de klibbade, snittsade till dem, smekte dem och gjorde dem vackra till fasonen.

Det vardt en hel hop. På stoppbänken lågo de i dubbla led och på stolarne likaså. Sexkannsgrytan var full, och ändå fanns det färdiggjorda kamsar på hillskänken, som inte hade fått rum - och uti tråget var ungefär hälften kvar.

Jonas skrockade belåten som en höna i ett grötfat. Han hade aldrig känt sig så lycklig och han kände behof att meddela sig med någon - skulle han väcka någon af de sju utsvultna ungarne? Nej det skulle bara bli otrefligheter. Och kanske kamsen icke räckte till.

Ändtligen var maten ätbar. Den första kamsen var underbart härlig och försvann hastigt. Numro två var präktig och tog samma väg. Numro tre var god - och följde de förra efter. Numro fyra var medelmåttig, men fick gå för sig. Numro fem var en segäten best, men nog var han af samma smet och lika väl kokad. Numro sex befans omöjlig redan i midten. "Är det jag som är mätt, eller är det något annat som fallerar?"

Icke för det att Jonas kunde multiplikation, men nu såg han sig ha råd att vara ädel mot sina svultna syskon. Kamsarne skulle räcka till och bli öfver.

Han väckte de äldsta och efter hand de öfriga.

Det fröjdade hans själ att se dem alla sitta med kams i händerna och sömn i ögonen. Elden sken vänligt och förtroligt på dem alla, där de sutto i ring kring spisen under mumsande och smackande. Sexkannsgrytan spände ut sin trinda, svarta mage, spärrade ut benen, stod där så trygg och språkade med sitt på nytt bubblande vatten. Aldrig hade Jonas varit värd förr. Nu var det han, som bjöd på kalas.

Varma vågor kommo och gingo öfver hans hjärta. Annas del hade han satt till sidan; "ni skall få allt det öfriga, om ni bara vill äta."

Tänk att grytan vardt nära full en gång till!

Nu satt en af ungarne och gjorde ingenting, snart en annan på samma sätt. Det började gå trögt.

"Drick vatten", sade Jonas, och stälde kallkällvattnet invid spisen. Så drucko de då vatten och togo itu på nytt.

"Mammas kams är bättre", sade en. - "Jag vill inte ha mer". - "Jag vill lägga mej". - "Får jag slippa nu, Jonas". - "Åh, ät en till". - "Nej". - "Jo". - "Jag ska' säga det för mamma, så mycket du vet det". - "Då slår jag dej".

Jo, nu hade han det här, därför att han velat dem väl. Ingenting hade de ätit, att det var att tala om. Olåt skulle han få i morgon, om han inte kunde lugna dem. Hans auktoritet skulle få en knäck, om han tog till bönboken, men det kunde inte undvikas och därför gjorde han det. - "Och inte ville de vara så innerligen snälla och vakta den andra kamsgrytan medan han sprang till Anna med vrilen - då skulle de inte behöfva äta mer."

Nu var han mätt, men hade inte roligt; med tanke på vrilarne och all den myckna kamsen anträdde han färden till bröllopsgården. Anna var i dansarstugan och dit tordes han inte gå. Där fanns någon som var gift med far hans, och hon tittade så han kände det i hårrötterna. Han satte knytet på en väfstol i farstun och strök länge omkring som en orolig ande. Slutligen beslöt han att krypa bakom några långa drängar strax innanför dörren. Därifrån skulle han försöka göra tecken åt Anna.

I detsamma vardt ett gräseligt buller i förstugan. Det hördes som om en karl fallit hufvudstupa; - mycket riktigt: det var någon, som låg där och svor öfver någonting. Han svor och det för säkerhetens skull flere gånger innan han kom inlinkande och ställde sig under taklampan. Det var bröllopets "bonde", det vill säga värd; han stönade illa och lyfte ena skanken mot lampan, men tog öfverbalansen och låg där igen. Stoj och skri och skratt! "Det var något otyg på förstugolfvet" sade han då han hjälptes upp.

"Hvad kunde det vara?"

"Si åt!"

"Huga då, hva' ha'n på foten, är det en kladd?" - En dräng hjälpte honom att hålla skanken i vädret.

"Det är en kams", sade alla. De stodo fulla och trefliga rundt omkring och vaggade som vass i blåsväder.

"Åh, herre min je, är du här med kamsen nu, Jonas?" Anna drog honom ut med sig uti svalen; där stodo några hundar och tuggade på kams. Det var sy mat för dem. De vredo och välte sig, gnedo tassarne intill nosarne och buro sig befängdt åt.

"Det är din kams de äter på", sade Jonas. - "Du får gå hem och göra flere." - Göra flere", sade mister Jonas Lundmark, "göra flere kamsar än jag gjort i kväll? Nej det är omöjligt, för så mycket kams, som jag gjort i kväll har jag aldrig sett och inte du häller. Sexkannsgrytan var bräddande full och bräddande full en gång till."

Anna grät och hotade att skvallra, om hon inte fick sitt. Hemma i stugan borde han sopa igen efter sig.

Mon och svedjan och myran och brännan och tå och hägnen voro oändligen långa. Han snubblade öfver hvarje sten och stötte sig blodig; det var inte som då han sprang första gången.

Stugan var mörk, då han kom hem. Mörkt var det i spisen, tyst i grytan. Han stöp öfver en unge, som låg på golfvet med en kams i sin hand. Jonas steg i någonting klibbigt, lyfte foten och strök af'et. Han gitte inte tänka efter hvad det var.

Jonas beslöt att inte ge tappt ännu. Han gjorde en ny eld för att ansa kamsgrytan färdig, förstås. Men ack, ack, ack! Nu satt all kamsen som slagg i botten af grytan.

Jonas bände och bröt med sina små fingrar, men det gick nu inte. Med stickor gick det lika när, och därför sökte han under sängen efter fars lillbila, som var så hvass och som var hans ögonsten. Gubben brukade göra tjärtunneved med den. Han gjorde sig en kil, stack en af dem emellan lavan och järnet och klämde till med yxhammarn. Kilen brast.

Han fick fatt uti en bordknif. Med den fick han fäste mellan kamsen och järnet. Yxan tog han i bägge händer, vände hammaren till och dammade sta'. Ja, knifskaftet gick i stycken förstås och knifven rände sig fast, så att det inte var hopp att få lös den igen. Nå, saxen ... tjo ... saxen hade nu icke mer än två skalmar.

"Fasiken, jädran, anfrätta, din karibel." Jonas började känna fasa för sitt eget verk. Aldrig hade han sett annat än beskedlig kams, men den här var underlig. Den såg ut som han klamrade sig fast med näbbar och klor. Järn skulle det vara, tillplattadt järn, men stadigt - kanske ett stort stämjärn. Det låg i en verktygslåda. Han tog det största och nalkades lavan. Icke utan att han log: "Nu skall du få se på Lundmarks Jonas du." Ett slag, ett skratt, ett tjut: "Åh herre min skapare - sexkannsgrytan".

Ett stort stycke af grytans ena sida låg i askan. Och kamsen i öppningen! Jonas såg rödt för sina ögon och satte sig att hvila.

Väggklockan visade sig ha hunnit till 4 på morgonen. Det var mycket att stöka med ännu, men pojken kände sina lemmar värka och sköt upp minut för minut; de fingo komma från bröllopet om de ville - och så skulle han då taga hvad han förtjänt? Nej!

Med ett skafjärn, som far brukade göra träskedar med skrapade han grytan fin, slog vatten i hennes botten, och inpassade den bortslagna biten försåtligt. Om han stälde den illa till i grytskåpet, skulle morsan tro, att det var hon, som ... ja, att det var hon själf. Stortråget af jätteasp orkade han icke släpa uppför stegen till dess plats på vinden, men ut fick han det, så att de icke skulle falla öfver det genast.

Ett knyte kams gömde han bakom "murla'", ett annat i sängen, ett tredje ute. Nu tog han kvasten och sopade så godt han kunde i mörkret, men hann knappt börja förr än han hörde steg.

Far, mor och Anna lade sig utan att säga någonting. Jonas sade heller ingenting.

* * *

Om några timmar väckte han ungarne och log huldt mot dem, halade fram sitt kamsknyte och började truga och bjuda. Välmeningen vardt inte uppfattad såsom sådan, men huru det nu bar till, så hade de hvar sin kams i handen och en tidig frukost började. Det gick ypperligt på morgonkröken, änskönt den välsignade rätten endast bestod af kornmjöl och vatten; det smackade och tjaskade i sängen. Ungarne började väsnas; en kams föll till golfvet och mor vaknade: "hvad gör ni, vettvillingar - jestanes så här inne ser ut!!"

Det blef en lång paus. Käringen gick omkring och laddade sig. Oföret på golfvet och den tömda mjölkonten blef krutladdningen, ullsaxen vardt pappskifvan framför krutet, sexkannsgrytan blef järnskrot och finbultade tegelstenar, kamsknytet bakom la' blef såpa i kanonmynningen, men fars illa flidda lillbila blef kruttråden och ungarnes skvaller tändstickan. Det började med en sakta fräsning, som sökte sig ut, där tandlösheten gjort öppningar i tandraden. Det skorrade, hvisslade och tjöt i hela det gamla magra skrofvet. Hon rättade ut sig och drog sig tillsammans, förbarmade sig och kved, dansade ned på en stol, for handlös ut på golfvet, där hon snurrade omkring som en förgiftad fluga. Håret ringlade som ormar af stry; hennes ögon brunno som mareld i aska; fradga stod som lödder af såpa, som vispad grädde i munnens skälfvande gipor; det kluckade och pumpsög då hon flämtade. En skur af skällsord och infamier tumlade fram öfver hennes tunna läppar, trillade, hoppade, trängdes, gjorde kullerbyttor öfver hvarandra, snurrade i luften som dampartiklar och inpyrde den lilla stugan med sitt gift. Gubben satt yrvaken i sängen och lät bli att knysta. Öfver hufvud taget knystade ingen i hela stugan.

Så slog hon som en hök ned på Jonke och när denne efter fem minuter kom upp ur underjordens fasor såg han henne dimpa ned på stoppbänken kippande efter andan.

Lille Jonas Lundmark blef med åren en stor och jäf karl, men aldrig glömde han den gången när han skulle koka kams.


The above contents can be inspected in scanned images: 124, 125, 126, 127, 128, 129, 130, 131, 132, 133, 134

Project Runeberg, Tue Jan 20 12:35:28 1998 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/adalen/09.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free