- Project Runeberg -  Ådalens poesi /
En olycksdag i Lofoten

(1897) [MARC] Author: Pelle Molin With: Gustaf af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

En olycksdag i Lofoten

Henningsvær, ombord å räddningssköjten Liv, påskmorgon

NÄR skall man glömma gårdagen?

En blågrå, iskall dag - gul ett par förmiddagstimmar i snötjocka - blåsvart med matta stjärnor och röd måne på kvällen. Skrikande hundratusen måsar; oroligt sträckande, giftasfärdig ejder; båtar så långt ögat såg på fiskehafvet; en stampande lifräddningssköjt - och så den olycka, som vi skulle hindrat.

Vi kunde icke.

Ombord föra vi med oss det största ansvar båt bär i Lofoten, en räddningssköjts ansvar för de fiskandes lif och egendom. Det är icke juridiskt, men bjudande moraliskt. Ögon följa oss, då vi gå ut, och möta oss, då vi gå in. Ögon tala till oss, då någonting kräfver hjälp ute på fiskehafvet; och så visst som vänliga ögon smeka vår skuta, kan också en mörk blick skjuta förebråelser öfver oss, då sköjten icke varit just där det hände, som galet var.

Dessa skäggiga Lofotfiskare äro dumdristiga våghalsar. De sitta vid sina åror och dra sina linor eller spela upp sina fylda garn, som om mannaåldrars torskfisken icke för hvarje år varnat på nytt och på nytt, att snötjocka öfver Lofotväggen är en liksvepning.

Små öppna båtar lasta de med blöt torsk, till dess endast ett par tum af båtens rand står öfver vattnet. En och två mil kan det vara till land. De sätta sina segel och stryka i väg backe upp och backe ned på det backiga hafvet. Än ser man ingenting annat än ett segel, ofta endast masttoppen, pekande mot himmelen med ett smalt finger.

Jag följer en tid räddningssköjten Liv, för att se dess arbete och fisket. Liv är en ny sköjt, bygd 1894 i Porsgrund, mäter några och 40 fot i längd, sticker 9 fot djupt, för storsegel, mesan, topp, fock och klyfvare och kostar något öfver 9,000 kronor. Man kan icke se någonting solidare flyta på ett vatten. Den har en uppsyn som en ilsken tjur. Dess stäf är som den elakt buktade profilen på en stenbit; dess dubbla, solida eksidor äro trotsigt hvälfda; dess rigg är beräknad för storm; det är någonting att tvinga sig fram med - fram med våld. Den påminner mig om en af våra främste konstnärers valspråk, det som hjälpt honom fram genom fattigdom och begabbelser: "Ta mig fan skall jag inte fram!"

Sköjten är stationerad i Henningsvær, ett af Lofotens största, beläget på öar under Lofotens största fjäll, sagans och värklighetens imponerande stenjätte, Vaagekallen.

Ur det trånga, stenkastbreda sund, där tusentals farkoster ligga, lämnande en spottbred ränna öppen, kryssade vi i går som vanligt ut till sjös. Vädret hade föregående dagar varit stillt med solsken. Nu var fiskets sista (officielt) dag, påskafton. Luften tjock. Vinden stark SSV kuling, längre fram på dagen snöstorm.

Vaagekallens skyhöga vägg var borta - inne i tjockan. Fiskarebåtar voro ute för att draga garn och taga upp nattståndna linor. Nu sågo vi icke den härliga synen af tusenden på en gång milslånga sträckor utanför Lofotväggen, men en och en dykande upp med sitt oljeklädda folk och sina vippande master.

Sköjtens kapten, Sven Antonisen, en broder till den berömde föraren af den berömde räddningssköjten "Colin Archer", stod i styrluckan och lät sin bitande blick gå rundt. Hans stora mustascher bildade samma profillinie som hans ta-mej-fan-skuta. Rodret låg säkert i hans hand. Seglen stodo fulla och det fräste framför bogen och sprutade öfver däcket.

Sjögångens tjusning grep oss, och vi sjöngo ombord, medan störtsjöarna gingo öfver oss. Sörensen slog kana i den hala backe, som däcket bildade. I ett enda tag ratschade han från för till akter, gjorde eleganta hopp för skoten och satte sig framför styrluckan. Pedersen grinade med alla sina tänder och Olsen gick i det inre och snaskade smörrebröd.

Vi ha tänkt på det där sedan.

Icke en minut slappnade vår forskning efter fiskebåtar; icke en sekund gick, utan att flere par blickar borrade sig in i den jagande snön - men hvarför skulle vi sjunga?

Strax efter vår utsegling ströko vi förbi en arbetande nordlandsbåt. Fem män drogo linor och togo in torsk. Båten arbetade lätt i sjön, var ännu icke fyld med fisk. Seglen voro nere. Ett par tre af männen sutto vid årorna. Ingenting sade de, men sågo på sköjten som om: "Är du i närheten, så är det ingen fara."

Strax därpå passerade vi ännu en båt och därpå en efter annan och flere tillhopa. Ingen gaf nödsignal, och vi läto i stormen alla våra klutar arbeta. Sköjten har nära 3 mil fiskehaf att vaka öfver och omkring 3,000 båtar att se efter. Vi styrde åt Balstadhållet, strängt följande ihlerna (glaskafvel och träbitar, som uppbära linorna till garn och lina), till dess det var tid att vända.

Ingenting förtärde vi på hela dagen. Sjögången vände upp och ned på allting ombord; hvem tänkte på mat?

Alltjämt ströko vi tätt förbi de båtar vi sågo för att se, om de kunde reda sig i den allt starkare sjögången, men ingen anropade oss, och ingen fara var det häller, så länge de ansågo sig fortfarande kunna draga sina linor och lasta båtarna med fisk.

Så seglade vi den långa dagen, hungriga och genomvåta af störtsjöarna. Saltvattnet afsatte konstiga figurer i våra ansikten. Det luktade och smakade saltvatten af hela denna dag.

Då vi två gånger seglat öfver det viktigaste af vårt fiskehaf, var klockan 6 på aftonen, och stäfven vändes inåt Vaagekallen.

Vinden gnisslade i riggen allt framgent. Allt framgent sökte vi med ögonen efter fiskebåtar: - ingen världens ting sågo vi.

Men då vi passerade utanför fyren, stodo där fyra män och riktade stadigt kikaren mot sköjten, följde oss envist, rörde sina händer i tunga gester, gingo fram och tillbaka, läto kikaren gå man emellan och talade ifrigt.

Var någon "borta"?

Vi längtade efter hamn och mat. Vi voro nu de enda, som ströko omkring, sedan alla andra dragit sig in i fiskeværets månggrenade hamn mellan öarne.

Bergknallarne på bägge sidor af vår farled voro tätt besatta af en oändlighet hvita fläckar: mås. Ett litet rundt skär som en näckros så hvit - af dessa jämrande orosfåglar.

Ett fält af flere hundrade tättpackade ejdrar - ljusa hanar och gråbruna honor - jagades af sköjten, så att skummet efter deras springande simfötter stod som en sky. De flyga icke gärna förr än i sista ögonblicket. Det vackra, lefvande, skarpt begränsade fågelfältet sträckte ut före oss. Fötter och vingar gingo i otrolig snabbhet. Ingen lyfte. Ingen gick ur fyrkanten. Så veko de in i en vik och snattrade.

Vi vågade icke kasta ankar. Vi ville vänta de män, som vi sett vid fyren - och de kommo.

Allvarliga och tysta rodde de fram till sköjtens sida: "har dokker noko nyt?"

De saknade sina kamrater, fyra man. På en annan båt hade hade två man blifvit borta. Flera båtar hade stjälpt och drifvit bort.

Medan vi, som vår plikt bjöd, seglade ute på fiskehafvet, förolyckades våra vänner fiskarena tätt under land - där vi icke voro och där vi icke hade rättighet att ligga. Vår plats var ute på hafvet, men vår plats var också där olyckan var framme.

Sedan fiskarena berättat sin nyhet, sutto de tysta i sin båt, och vi stodo tysta på däck.

Aftonvinden stank af torsklukt, den torkande torskens fräna lukt från gällarne, och den ännu värre af hufvuden och ryggar från holmarne omkring oss.

En båt hade stjälpt i närheten af en annan, sade de skäggiga männen i båten. Men innan hjälpen hann komma, var allt förbi. Ett enda ögonblick hade de hållit sig kvar på båthvalfvet - det nästa sopades hvalfvet rent af en jättevåg - och ingenting syntes af dem, som lefvat nyss.

En båt hade kapsejsat icke så långt från land. Två man räddades strax; två strax därefter och sist båten, sedan den passerat några bränningar.

Några båtar sades drifva inåt Västfjorden, sedan dess folk räddats. En båt hade tagits in till Hopen. - Ja, en olyckans dag var det.

Hvad som skett vid de andra væren visste ingen, och vi veta det icke ännu. Men vi vänta olycksbud och ingenting annat.

Mörkret föll på, men vi kunde icke kasta nakar. Återigen styrde vi till hafs och sökte i alla riktningar tills klockan var tolf. Stämningen ombord var ohygglig. Oss var icke gifvet att se något denna dag. Icke ett båthvalf, icke ett lif, ingenting mer än sjön och ovädersluften, Vaagekallen och det brinnande vargögat från det lilla fyrtornet.


Räddningssköjterna äro privat egendom: "Norsk selskap för skibbrudnes redning". Sällskapet, hvars värksamhet påkostas af frivilligt tillskjutna medel, lär nu hafva inalles 11 sköjter, värda mer än 100,000 kronor.

Icke Jämtlands fagra stenbit, bäckarnes rödspräckliga skönhet. Nej en ilsken saltvattenfisk, 3, 4, 5 fot lång, en blågrå fuling som i raseri biter sig fast och följer med till vattenytan, om man sticker ner en åra och slår honom på käften.


The above contents can be inspected in scanned images: 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180

Project Runeberg, Tue Feb 24 11:11:32 1998 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/adalen/14.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free