- Project Runeberg -  Adel, präster, smugglare, bönder /
Ett ungdomsminnne från min Harötid

Author: Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Ett ungdomsminne från min Harötid.

Harön hade varit en fridens ort, en stilla ö, som bara stördes några gånger om året av ett par läsarpräster, som hade olika religion. Den ene var fosterlandsstiftare och den andre baptist. En mormon hade visserligen varit ute och nosat ett slag men utan vidare resultat, ty denna art av tro är icke något nytt för sjöfolk. De tycka bara att det är onödigt att religionen sanktioneras. Mormonen fick så fruktansvärt mycket stryk en kväll, att han aldrig återvände. Och baptisterna stodo inte heller vidare högt i kurs, sedan båtsmansänkan Sara Lom trots sina sjuttio år tvungits till dopets förnyelse och endast iklädd särken jagats ut på djupt vatten, satt sig, fått ett par kallsupar, uppblandade med småmört och märlor och dött i lunginflammation. Hon blev visserligen salig på kuppen, men hennes död var en förlust för Harön, ty ingen post eller telegraf kunde befordra en nyhet med så oklanderlig snabbhet som hon. Få människor ha lärt mig så mycket som Sara. Det var hon som lärde mig förstå, att mäns fantasi är undermålig när det gäller historier och att det talade ordet är ett farligare vapen än det skrivna. Sedan dess skriver jag hellre än talar.

Sara Lom hade två söner, som voro mina vänner - ty jag bodde vid tiden för hennes bortgång på Harön, målade, tecknade och jagade sjöfågel. Den ene sonen hade varit sjöman och kommit hem efter långvarig djupvattenssegling för att bli fiskare och bonde som hans fäder under århundraden. Ty Haröborna äro amfibier. Vikingalynnet driver dem runt jorden några gånger, men rätt som det är börja de längta efter att sätta plogen i någon bergskreva, där det finns jord, och att binda skötar och ryssjor och stena laxnät. När vårarna komma med de underliga dofter och färger och känslor som en yrvaken sol har i sitt sällskap, lägga de sig om morgnarna på kobbarna ytterst mot öster och skjuta ner tranigt kött ur luften, ty de älska att känna flott rinna över hakan, när de äta. Men de kunna också nöja sig med strömming och potatis om fågeln inte slår till.

Bild på familjen Lom.

Den andre sonen hade stannat hemma och fiskat. Lite hade han ju varit med på pråmar också. Segla kunde han och var styv på handklaver. Han var älskad av alla kvinnor, ty hans ansikte var fagert och i hans ögon, som speglade det verkliga bleu celeste, lurade passionen under tunga ögonlock. En farlig man. Men han var inte vidare stark. Han drömde mest om kvinnor och gick gärna för sig själv. Satt och spelade i sjöboden. Hans blick var alltid fuktig och det kunde hända att han glömde att han hade snus i munnen. Därför voro hans väst och rockuppslag alltid bruna.

Vi tre höllo ihop. När kniporna kommo i mars och visslande slogo ner bland våra vättar - den vackraste vissling jag vet - hade vi byggt våra skårar av is eller sten i närheten av varandra och vi voro alltid först ute om morgnarna innan stränderna hunnit garneras med köttlystna bönder. Vi valde våra platser och kommo oftast hem med det tyngsta bytet. När vi tyckte oss ha fått nog, togo vi upp våra vättar under de andras förbannelse och när vi rodde förbi deras skårar, kunde ingen av oss räcka ut tungan så långt och föraktfullt som Kalle Lom, den yngste. Petter, sjömannen, som var en verserad man och sett sig om i världen, nöjde sig med att spotta i sjön. Hans min var den likgiltigaste i norra hemisfären, men han kunde stundom gå så långt, att han på våra konkurrenters ohöviska rop och svordomar svarade: -Akta er, så jag inte går i land och gäller er, era dumma bondhyvlar!

Då tystnade smädelserna, ty alla visste att Petter Lom stod för vad han sade. En farlig karl i sitt slag. Han kunde slå volt och träffa sin motståndare rakt i ansiktet med klackarna, påstods det i initierade kretsar.

Jag sade nyss, att Harön varit en fridens ljuvliga hemvist. Men en dag blev den motsatsen. Gudarna välsignade nämligen våra stränder, ity att ångfartyget Moscow, hemmahörande i Memel, strandade hos oss. Jag vill gärna berätta litet detaljer om den strandningen, ty det händer mycket ute i skärgårdarna, vilkets verkliga innebörd aldrig blir uppklarad. Strandar en båt, bli alla närboende fiender, därför att en strandad båt naturligtvis tillhör strandägarna. Den lagen är nog mer än 2,000 år gammal och ganska oklanderlig. Vad har en sån där båt här att göra när kaptenen är så dum att han inte hittar mellan grynnorna? Vi skärgårdsbor fråga bara. Förr i världen slog man ihjäl besättningen och tog lasten i land. Nu skall detta gubbevars vara förbjudet och landsfiskalerna komma och lägga sina näsor i blöt, men vad skedde inte under världskriget, som för resten inte är slut än? Läs om den där tyska greven, som kallar sig Havets Demon! Akta er för den! Han sänkte ogenerat en massa båtar, sen han hade stulit deras konserver och deras champinjonvin - och för resten lät han sin besättning jäklas med hajar. Han lät folket binda ihop ett par hajar och släppa dem - eller band fast en tunna vid stjärten på en haj och släppte honom. Nej - så gör ingen fin karl. Petter Lom och jag ha kommit överens om det. Hajar äro också folk, höll jag på att säga. Men om en båt strandar vid Harön och vi behålla lasten - strax komma dumbommar och lägga sig i vår ärliga näring. Just nu när jag skriver detta, fattas jag av en sund ilska.

Bild på dykare Lundgren.

Men jag skall försöka berätta med lugn. En morgon i november vid sjutiden kom gubben Matts Erikson och väckte mig. Han skakade i hela kroppen och sade: -Engström, sa han, dä står en båt på grund mellan Måsskäret och Oskar Fredriksborg, sa han. Det var nämligen ett litet skär som de hade döpt efter gamle kungen för att en Haröbo just på kungens födelsedag hade skjutit tre uttrar från det skäret och sen kallades det Oskar Fredriksborg.

Matts Erikson skakade och sade: Engström, kan jag få låna hanses telefon, när den blir öppen? Har han sett ut genom fönstret utåt havet? Dä tjocka så dä sir ut som mjölk. Jag kom ner till Harudden och skulle ordna litet i sjöbon och det var nätt och knappt att jag hittade genom skogen ditner - men så virvlade det till i tjockan ett slag och jag såg båten rakt som på ett fotografiporträtt - han står på det där grundet vi kallar Tre gubbar. Och nu är det lag, se, att den som först upptäcker en båt som står på grund och ger opplysning åt dykeribolaget, så ska han ha en viss procent utå bärgarlön. Och nu är det jag som har sett båten först och vill telefonera eller telegrafera, innan den förbannade tullen får nys om'et, för då tar den pengarna. Märkvärdigt att dom inte tutar därute, men det har väl blivit fel i maskin!

Jag blev intresserad och hoppade i kläderna. Tjockan stod som en vägg utanför fönstret. Mörker och tjocka ihop, det är det värsta för sjöfolk. Jag ringde i min telefon, men ingen svarade, för den öppnades först klockan nio.

- Ja, jag går välan te tullen då, för deras telefon ska vara öppen både dag och natt, sade gubben Matts.

- Ja, gör det, sa jag, men var klok och säg inte vad det är fråga om, utan säg bara att det är något viktigt som gäller livet!

Och Matts Erikson knallade i väg. Jag klädde mig under tiden för en eventuell rodd ut till havs. Efter en timme kom Matts tillbaka och var vit i ansiktet.

- De ha lurat mej, Engström! När jag ringde opp dykeribolaget, så sa tulloppsyningsman: Dä här kan Erikson inte reda opp, sa han, ge mej telefon, sa han, och så frågade han mej, var båten stog på. Och jag min arma åsna sa: mellan Måsskäret och Oskar Fredriksborg. -Ja, sa han i telefon, kom hit ögonblickligen, sa han, det gäller stora pengar. Och så sa han: Ja-ha Matts Erikson, sa han, här ä tie riksdaler för anmälningen, dä lätt förtjänta pengar, och så tog han opp en sedel ur plånboken och gav mej. Och så sa han: gå nu hem och lägg sej, Erikson, det här sköter vi om själva. Nu kommer det en bärgingsbåt om några timmar - och nu får jag gratulera till den här extraförtjänsten.

-Tog Erikson verkligen emot tian? frågade jag.

- Jaa, Engström, jag blev så altererad över hanses fräckhet, så jag tog emot sedeln.

- Ja, då får Erikson sköta sig själv och lida för sin dumhet, sade jag. Men vi ska försöka att ordna det ändå. Står båten hårt på?

- Nej, han sir ut som om han skulle ligga lugnt i hamn. Och ingen blåst är det heller. Knappt nån liten dyning. Vackra vädret bara.

- Jaha, Erikson, sade jag. Det är bara att vänta tills tjockan lättar. Men jag springer till gubben Vikberg, för han är väl den ende som känner till botten mellan Måsskäret och Oskar Fredriksborg och hittar i rännan där. Det vore väl fan om vi inte skulle kunna klara det här utan både tull och dykeribolag. Jag skulle inte lägga mig i det, om inte uppsyningsmannen hade varit så fräck och klarat av det hela med en tia för att själv ta det Erikson borde ha haft, han som var den förste som såg båten stå på grund och anmälde saken. I det här vädret kan båten inte stå så fast. Han måste ha åkt opp i någon springa lugnt och fridfullt som om botten varit såpad. Ta nu och gå opp i byn och säg åt alla gubbarna att de kommer ut med båtar - för jag ser att tjockan håller på att lätta - så kan vi lämpa ur en del av lasten, vad den nu kan vara, och när vi fått henne lätt, styr Vikberg henne ut söder om Storbrottet och så är hon klar och ni får några hundra kronors förtjänst.

Gubben Erikson gnodde i väg som om han velat springa undan något farligt. Jag gick ned till min båtbrygga - och under vägen blänkte solen till som en vit blixt i den mjölkvita tjockan, det kom vind från sydost, sakta och stilla, plötsligt lyste himlen blå över tjockans vaddbälte och rätt som det var blev sikten klar. Därute vid Måsskäret låg en stor ångare, fridfullt som i hamn.

Jag hissade på och slörade upp till båten. Men jag var inte ensam om detta. Moscow verkade som en magnet, och från alla håll rodde och seglade båtar radiellt mot en medelpunkt, där pengar vinkade. Några rospiggar voro redan ombord och gjorde tecken och under åt kaptenen, som stod på bryggan och grät. Och rodd av ett par vaktmästare nalkades tulluppsyningsmannen målmedveten och allvarlig. Kaptenen talade bruten tyska och jag klargjorde situationen för honom. Hans last bestod av allt - från maskiner ned till halsduksrosetter och söndagsblad. Men naturligtvis misstrodde han mig och var icke säker att jag icke var något slags sjörövare. Emellertid lyckades jag få honom med på min plan. Vi skulle lämpa ur en del av lasten, så båten blev lätt, och sen var det hela en löjligt enkel affär. Han var med och rospiggarnas båtar fylldes så småningom med de underbaraste ting. Plötsligt gled båten av sig själv av grundet. Gubben Vikberg hade redan kommit ombord. Allt var klart och jag tyckte att jag hade gjort kaptenen en verklig tjänst, då bärgningsångaren, som vi redan glömt, anlände. En van bärgningskapten klev ombord, en man gjorde fast en tross och gav ett tecken. Jag protesterade, svor, rasade, men möttes av absolut oförstående.

- Vi ä ju flott, skrek jag.

- Vi ä inte flott, svarade den moderne sjörövaren - och i nästa ögonblick hade han satt oss på grund igen och nu ordentligt. Där stodo vi. Skrovet darrade då det åkte upp mellan ett par stenar och stod säkert som nitat i botten. Gubben Vikberg nedkallade och uppkallade högre och lägre makter och skrek: - Det här skulle jag ha klarat - och nu kommer ni bovar och kör oss opp på berg igen.

Jag frågade bärgningsångarens kapten: - Med vad rätt stör ni oss i det här arbetet och förstör det, då vi hade kunnat reda oss själva?

- Det där begriper herrn inte.

- Ja, men ni har ju kört oss på grund igen!

- Ni har stått på grund hela tiden. Ni har inte med saken att gör. Är ni kanhända redare? - Nå då så! Gå inte och ställ till bråk här!

Hela mitt inre uppreste sig mot detta sjöröveri. Och jag ropade ner till Petter Lom, som satt i sin sköteka och höll sig i lejdaren: - Kom opp så slår vi karlen! Har du sett hur allt har gått till?

- Jo då, men dom där kommer en ingen vart med. Så där gör de jorden runt.

- Ja, men det är ju alldeles förbannat! Gubben Vikberg skulle ha lotsat dom ut som ett lekverk och det skulle knappt ha kostat något. Vem har bett dem komma ombord. Kaptenen begriper ju inte ett ord av vad de säjer och de begriper inte ett dyft av hans språk. Det är ju hemskt.

- Bry dej inte om dom, Engström! Fan tar dom nog i alla fall. Kliv ner och hissa på,så ger vi oss i land.

Jag seglade hem med hjärtat fyllt av ädel vrede.

Moscow låg kvar. Efter två dagar kom en storm från sydost. Moscow åkte upp på grundet med fören pekande mot stjärnorna och ingen kunde nalkas båten på lång tid. Aktern låg under vatten. Vintern kom och gjorde ångaren till ett isberg. Och under tiden passade Haröborna på vid lugnt väder och bärgade allt som kunde bärgas. Helst om nätterna, ty de voro rädda för varandra.

Men detta arbete ryckte upp befolkningen. All slöhet försvann. Alla voro inställda på förvärv. Och ombord på en stor ångare finnas mycket dyrbara saker, många grejor som kunna säljas och användas. Koppar och mässing går man inte och plockar var som helst på land. Sådant tas lättare ur sjön.

Bild på dykarutrustning.

En dykarbåt kom ut. Jag hade sedan ett par månader lämnat Harön, men jag fick en vacker dag ett brev från Petter Lom, i vilket han uppmanade mig att resa dig på några dar. Det var en av de två dykarna som han ville åt. Dykarna höllo på att undersöka Moscow, men en av dem sysslade med andra saker bredvid. Det gällde Petters bror Calle. Petter skulle möta mig med sparkstötting vid Bredskär, om jag ville ta skjuts från Fårdjuphamn. Det var frågan om kärlek.

Jo, jag tackar, jag! Tänk att kärlek trivs i vårt kalla klimat. Och i år var det ändå särskilt kallt. Havet låg fruset milsvitt utåt med en och annan mörkblå brunn med alfågel och säl i tallriksis och skruvis och berg av is som kommo en att tänka på Nordpolen och Nansen. Men utanför Harön låg en öppen ränna och där låg dykarbåten bredvid Moscow. Den hade blivit överraskad av kölden och kunde inte komma därifrån. Ibland smällde det till och rännan täcktes av blåis - dykarna kunde inte arbeta utan gingo i land och ägnade sig åt sina animala instinkter. En av dem var rätt gammal, men den yngre var en skön karl och han hade under hösten hunnit förvirra hjärnorna på många Haröflickor. De tyckte helt naturligt att han såg pampig ut i sin dykardräkt. Och man måste ju medge att en man klädd i den kostymen måste bräcka alla andra, vare sig de bära flottans uniform eller Upplands artilleriregementes. Det vill säga i land voro de eleganta och soignerade, men flickorna, som ofta besökte dem ombord, måste ju medge att de voro ena jäkla karar, där de mellan dykningarna sutto på däck i sina verkligt vattentäta och delvis metalliska kläder.

Petter Lom sköt mig på sparkstötting över de vida fjärdarna mellan Bredskär och Harön. Och medan hans skarpslipade skridskor gjorde vassa skåror i blankisen berättade han att mycket hade hänt sedan jag lämnade ön. Matts Erikson, som fått bara en tia för strandningsrapporten och blivit grundlurad av tulluppsyningsmannen, hade försökt hänga sig några gånger i sin vedbod, men var för snål att köpa sig en ordentlig ända. Petter hade föreslagit kuttergods, bästa manillahampa, i stället för den usla gårding han hade i sin sjöbod. Han hade blivit skvatt galen och stod flera timmar om dagen liten och fyrkantig på Skäludden och spottade och svor utemot vraket och önskade att Herren skulle skicka en nordost att bryta ner hela grejet och sänka det i havets djup. Men fören stod fortfarande högt över vattnet och det hade blivit en sport att gå ut på isen, klättra ombord och ta en kask med dykarna i skansen.

Bild: Erikson stod liten och fyrkantig och skällde ut mot vraket.

Och - nu kom det viktigaste - nu friade Calle Lom till Österboms Amanda. Och den kände ju både Petter och jag. Hon var inget bra fruntimmer. Hon hade tjänat i Stockholm och varit med om både det ena och det andra och hade kalsonger med spetsar på - vem hade hon fått dem av? Ty hittills hade ingen flicka på Harön haft kalsonger, vad Petter kunde minnas. Och Calle var kär så att hans hjärta låg block i block med hennesas och det var synd på en så bra pojke, för Petter var säker på, att hon hade sitt ihop med dykare Lundgren. Nog för att han förtjänade pengar och för den delen kunde försöjra en familj, men det blir bara elände om dom inte håller sig till bara varandra. Var och en har ju slarvat i ungdomens vår, men när en går ihop på danser och följs åt hem, då ska flickan inte gno istad till andra så snart fästmannen har gått och lagt sig. Det är inte hederligt. Och det blir bara olycka av, om ett omaka par åker ihop. Och nu gav Petter Lom sig Djävulen på att Österboms Amanda och dykare Lundgren träffades om nätterna i skansen på vraket, för förn stod ju över vattnet än så länge. Och det ville Calle inte tro, för folk som ä kära ä tokigare än galna och stolligare än dårhushjon. Nu ville Petter inte skämma ut bror sin och göra honom till en visa på hela Harön, utan nu ville han ha mig med sig för att vi alla tre skulle lura ut hur det stog till, så att Calle skulle bli fri. För han var inte som en människa längre. Han satt nere i sjöbon och spelade och grät och ibland fick han tag i en åra och slog den i berget, så flisorna yrde. Och en gång hade Petter sett att han stod och högg sin sjömanskniv i en sten tills bara skaftet var kvar. Och mössan hade han kastat i sjön och hoppat jämfota och slagit sig själv i skallen så mycket han orkade. Calle var en bra pojke, men han hade ju inte sett så mycket av världen som Petter. För det fanns väl inget ölschapp eller någon hundfröjd i hela världen, som inte Petter hade varit inne på, så han begrep, hurdana fruntimmer kan vara. Nu kunde ingen lura honom längre - det skulle i så fall vara en rik hotellvärdinna med fullvuxna barn som skötte kommersen, så han själv bara fick sitta och röka och säga till om en öl då och då eller en cocktail - tuppstjärt, vill säja - och kasta ut dom som bråkade. För vad styrkan anbelangar, så var han så oförnuftigt stark så det sjöng och fräste i armar och knytnävar på honom. Han var en man.

Jag kom hem till Petter Lom nog så sent på kvällen. Han plockade fram julsylta och sådan där strömming som man kokar i fem timmar, och en liten sup, hembryggt svagdricka och simpsoppa. Men Calle kom inte ned från kammarn ovanpå. Vi hörde hur han småspelade på klaveret och han hade naturligtvis hört att vi kommit hem, men han var ju kär och svartsjuk och fjollig som sju dårar ihop.

- Det är så vackert väder i kväll, sade Petter, och så lugnt på havet, så jag ger mej the hot Devil på att Österboms Amanda är ombord på vraket tillsammans med dykare Lundgren. Men se nu gäller det att överraska dom. Nu är det för mycket månsken så dom vågar sej inte ut på isen. Vi gå ner i sjöbon och väntar där. För jag har gett mej den glöröa på att vi ska klara opp Calles papers to night. Calle! Calle!!

Han vrålade uppemot taket. Handklaveret tystnade.

Calle kom ner. Han var en skugga av den forne Calle, mager och blek och de blå ögonen skymtade trötta under de tunga ögonlocken.

- Gokväll, Engström, och välkommen. Peter har väl bjudit på nå't. Men jag hörde nog vad ni talade om. Va faen angår dä er. Dä min sak. Å lögn ä dä alltihop. Den som skäller på min flicka, den slår jag, antingen han nu heter Petter eller Engström. Så mej får ni ingen vart, nähej, gubbar!

- Men hör du Calle, nu är det inte fråga om flickan utan om utterspåret. Och det stod klart i går ifrån Måsskäret över isen rakt oppi skogen. Och nu går vi ner och lägger oss eller sätter oss i sjöbon och väntar tills det börjar bli morning you know, för då kommer uttern tillbaka och det är så fast fruset så han kan inte gå ner i sjön utan måste ta isen. Han har nog varit oppe skogen i natt också. Så det skinnet har vi som i en nattsäck. För resten, varför är du inte oppi byn hos flickan?

- Det angåer dej inte.

- You are right, Johnnie! Nej, det angår mig inte. Men följ nu med ner till sjöbon. Vi måste ställa ut oss alla tre om vi vill ha uttern.

- Åja, nog kan jag följa med. Men då lägger vi oss och sover i sjöbon, tills det börjar dagas. För jag är trött. Ja, Engström, om du visste hur trött jag är!

Vi togo var sin bössa och pulsade genom snön den slingrande vägen ned till sjöboden. Jag hade min sjöpäls på, men Petter och Calle nöjde sig med blåtröjor över sina vanliga yllegrejor. Vi togo med oss en kannflaska svagdricka och en plunta brännvin, ty natten var kall. Och för resten behövde vi pratvatten. Jag satte mig i ett hörn. Petter och Calle lade sig på golvet och kröpo ihop för att behålla värmen.

Bild: De kröpo ihop för att behålla värmen.

- Nu sover vi ett slag, sade Petter. Just där jag ligger är en springa mellan plankorna, så jag har utkik. Sov lugnt, du Engström, där du sitter. Jag vaknar när det behövs - sjöfolk, gosse lilla och vakter och det ena med det andra! Hundvakten tar jag. Godnatt med er pojkar!

Jag vet knappt vad jag tänkte på, där jag satt i mitt hörn, varm i min fårskinnspäls och varm om fötterna i lappskorna. Jag tror att jag slumrade till ett slag.

Men plötsligt vaknade jag vid en suck, en underbar suck. Det var som om ett oändligt, obeskrivligt lidande skulle ha slutat i en befriande utandning. Vad var det? Nu kom en ny suck, men starkare, som en flåsning, ett frasande - och nu! Nej, pojkar, skrek jag. Isen bryter upp! Vakna för höge jädervulen!

Vi voro i nästa ögonblick utanför sjöboden. Dagningen stod röd över ishorisonten och ett blåsvart moln kom från sydosten. Stormen kom och isen höll på att bryta upp. Det gnisslade mellan flaken, det kved och sög och brakade! Och ur dunklet kom en silhuett som flaxade, föll och reste sig, tog skutt och närmade sig, växte.

Calle Lom sprang ut på isen och mötte silhuetten. Petter och jag rusade efter honom på de gungande isgolven.

- Amanda! skrek Calle.

- Å Gud, ä dä du Calle? Hjälp mej, hjälp mej!

- D'ä ingen fara, sade Petter Lom, för vi ä nästan ashore, you bloody whore! Vore jag Calle skulle jag ge henne en swing så att hon skulle bli mormor mä en levande utsjungning. För dä ä dä hon vill.

- Å, Amanda, å Amanda, grät Calle, du har varit hos Lundgren - å, Amanda!

- Jag glömde galoscherna när jag och dom andra flickorna från byn var ombord i går på dykarbåten och blev bjudna på kaffe. Varför kom du inte med? Å si herr Engström! Tack för längesen! Ja si karar är ett konstigt släkte. De misstror alltid hyggliga flickor.

Vi stego i land just då vattnet började spruta in under iskallen.

- Jaha, Calle, sade Petter, tål du det här, så tål du kniven.

- Petter, vi ä bröder, men om nån skäller på min flicka, så blir han olycklig. Tack, Engström, för du har inte sagt ett ord.

- Men jag tänker, Calle! sade jag.

- Ja, ni tänker och tänker! Men den som säjer ett ont ord om det här flickan, den slår jag - och hör sen! För hon ä min, förstår ni! Godnatt med er, och följ mej inte!

Amanda och Calle döko springande in i skogen.

Petter sade: - Engström, vet du vad vi har glömt? Vi har glömt pluntan och svagdrickat. Vi går in i sjöbon och gör eld så vi får någe varmt i kroppen. Nog har jag seglat med alla nationers folk och slagits i alla hamnar och varit i company med både kolsvarta och kritvita singsonggirls, men det är bara två riktiga idioter jag har träffat i mitt liv. Den ene är Matts Erikson och den andre är bror min. Men jag har också varit i Afrika och sett hur negrerna har'et. Hostar ett fruntimmer där, så får hon en swing eller en spark så hon tiger ett par dar.

- Nå, det är kanske lite för brutalt behandlingssätt, sade jag. Men man måste ha ett öga på fruntimmerna. De är ett helt annat folkslag än vi. Men jag tycker verkligen att det är synd om bror din!

- Synd? sade Petter Lom. Synd? Jaja, du har ju gått i skola och vet vad som menas med synd.

Petter kokade kaffe under tystnad. Jag teg också. Vi stoppade våra pipor under det vi lyssnade på havets arbete med isen. Det knakade, brusade, smällde, väste mellan flaken.

- Synd? Nehej, sade Petter. Synd finns nog inte, men dumhet finns. Dumhet är värre än synd. Bror min är nog dum så det förslår.

När solen stod högt på himlen gick jag till vila i en fållbänk hos Petter. Calle hade ännu inte kommit hem.

Strax innan jag somnade, kom jag att tänka på en japansk dikt av Yadoya Meshimori - ur hans bok om insekterna. Han säger om biet:

Varför så ängslig
framför bikupans fluster?
Och ändå tror du
på eggande behagen
hos honungsljuva flickan!


The above contents can be inspected in scanned images: 5, 6, Fam.Lom, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15, 16, 17, 18, 19, 20, 21, 22, 23, 24

Project Runeberg, Sun Jul 20 22:49:40 1997 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/adel/01.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free