- Project Runeberg -  Advokaten : juridisk rådgivare och formulärbok /
609

(1922) [MARC] Author: Ebbe Gustaf Flensburg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Obligationsrätt - Om fullmakt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

609

När med stigande utveckling av liandel och samfärdsel behovet
att anlita ställföreträdare gjorde sig mera kännbart, sökte man
tillgodose detta behov genom att ombilda och utveckla de
rättsgrundsatser, som gällde för mandatet. Mandatum förelåg enligt
romersk rätt, när en person — mandatarien — åtagit sig att för
en annans — mandantens —• räkning ombesörja vissa
angelägenheter; det motsvarade närmast vad vi kalla uppdrag. Mandatet
grundlade ursprungligen rättigheter och skyldigheter endast
mellan mandanten och mandatarien. Men för att nå det resultat,
som i den moderna rätten vinnes genom fullmaktsinstitutet,
tilllade man mandatet liknande rättsverkningar som detta. Härav
blev en följd, att fullmakten kom att betraktas såsom en yttre
sida av mandatet och sammanblandades med detta. På
handels-och sjörättens områden förekommo dock redan i den romerska
rätten mera direkta förebilder till den moderna rättens
fullmaktsbegrepp.

Vad vårt eget land beträffar, erkändes redan i
landskapslagarna möjligheten att vid rättshandlingars företagande
använda fullmäktig med den verkan, att rättshandlingen blev lika
gild som om fullmaktsgivaren själv företagit densamma.
Däremot funnos ej i våra äldre rättskällor några allmänna
stadganden angående rättsförhållandet mellan fullmaktsgivare och
fullmäktig inbördes. När saknaden av dylika bestämmelser
började göra sig kännbar, tog man sin tillflykt till den romerska
rättens bestämmelser om inandat. Man förmådde emellertid icke
skilja dessa från den inhemska rättens fullmaktsregler, utan
sammanblandade de båda instituten och uppfattade fullmakten
såsom en yttre sida av mandatet. Denna oklarhet vidlåder ännu
1734- års lägs stadganden i ämnet. Visserligen förekomma där
på ett par siällen, nämligen i 10 kap. § 1 jordabalken och 1 kap.
§ 8 handelsbalken, rena fullniaktsregler, men i 18 kap.
handelsbalken, som innehåller de allmänna bestämmelserna om
fullmakt i förmögenhetsrättsliga förhållanden, äro dessa invävda i
stadganden, vilka avse rättsförhållandet mellan fullmaktsgiyare
och fullmäktig. Detta kapitel Ländlar om sysslo- eller
ombuds-mannaskap, ett institut, som närmast motsvarar det romerska
mandatet. Sysslomannaskap förutsättes uppkomma genom avtal
mellan huvudman och syssloman och grunda ett rättsförhållande
dem emellan; sida vid sida med reglerna härom finnas i nämnda
kapitel bestämmelser om huvudmannens bundenhet gent emot
tredje man. Lagstiftaren har här tydligen icke förmått frigöra
sig från uppfattningen av fullmakten såsom ett bihang till
sysslo-mannaskapet.

Denna uppfattnings var också i det övriga Europa allmänt
rådande inom doktrin och lagstiftning ända långt in på
1800-talet. Först i mitten av nämnda århundrade kom man till full
insikt därom, att fullmakt och mandat äro två skilda institut.

Advokaten

77

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 17:58:02 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/advokaten/0609.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free